Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Dagar av ensamhet är den första delen i en serie om destruktiv kärlek, som Elena Ferrante skrev innan Neapelsviten. Den andra boken i serien, Plågsam kärlek, kommer i mars. "Jag är fast redan efter första meningen", skriver Sinziana Ravini.  

Ferrante fängslar redan från start

Sinziana Ravini streckläser Dagar av ensamhet, en av Elena Ferrantes tidigare romaner, som nu kommit på svenska.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Elena Ferrante är onekligen en av vår tids mest mytomspunna författare. När den italienske journalisten Claudio Gatti avslöjade att författaren bakom pseudonymen heter Anita Raja, blev många upprörda. Gatti hade våldfört sig på en viktig, om än numera bortglömd rättighet – rätten att få vara anonym. Om Anita Rajas har hittills vägrat att uttala sig. Om hennes medieskygghet är uppriktig eller ett djävulusiskt PR-trick, vete bara gudarna, men en sak är säker – den uppmanar oss att låta hennes böcker tala för sig själva. 

Jag har ännu inte läst de fyra böckerna i Neapelsviten, om den strapatsrika vänskapen mellan Elena och Lila, så det är med stor nyfikenhet jag slänger mig över Dagar av ensamhet, en av Ferrantes tidigare böcker, som varit nästan lika hyllad. Nu får jag äntligen veta: Är Ferrante så bra som alla påstår? 

Jag är fast redan efter första meningen, som lyder: ”En eftermiddag i april alldeles efter lunch meddelade min man att han tänkte lämna mig." Visst, temat är gammalt som gatan, men historien som följer är så dramatisk och psykologiskt nyckfull, så mjukt och uppriktigt skriven, att jag faller pladask. 

Tänk er en bok av Stephen King, fast med en kvinnligt känslospektra som pendlar mellan storhetsvansinne och självutplåning, mellan ilska och melankoli, ja, mellan alla tänkbara ytterligheter, om en kvinnlig antihjältinna som är bortom alla gränser till sammanbrott, skriven med en luftig, nästan stillös stil som håller ett hjärngrepp om läsaren. 

Jag vet inte varför, men jag tänker hela tiden på Sleepless i Seattle och Addicted to love, för det krävs mycket Meg Ryan-humor och charm för att komma undan med allt som Olga utsätter sin omgivning för. Även slutet är hollywoodskt i sin slutkläm. Är Ferrante en stor författare? Inte riktigt. Men ack vad skönt det är med en feelgoodlitterär streckläsare mellan varven.