Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Fem önskelåtar för Ullevi

GP:s musikskribent Johan Lindqvist listar fem av de udda låtar som kan dyka upp på Ullevi nästa helg.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

När Bruce Springsteen och hans band kliver ut på Ullevis scen kommer de inte bara mötas av publikens välkomnande jubel. Det kommer dessutom att sträckas upp en mindre skog av hemmagjorda, mer eller mindre fantasifullt formgivna skyltar med önskelåtar. 

 

1. THE PROMISE


Nej, Springsteens karriär har varken varit spikrak eller fri från konflikter. Efter det massiva genombrottet 1975 med Born to Run hamnade han i ett uppslitande bråk med sin manager Mike Appel. Springsteen ville ersätta Appel med nyvunne vännen Jon Landau och tvisten ledde snart till att Springsteen stämde Appel. Som i sin tur svarade med att få ett domstolsbeslut på att Springsteen inte fick arbeta i studion förrän konflikten var utredd. Bara någon vecka efter domstolsbeslutet plockade Springsteen in den då outgivna The Promise i sin liverepertoar vilket omedelbart tolkades som en hälsning till Mike Appel. 

Så småningom kunde Springsteen börja jobba i studion och The Promise fanns med på flera utkast till kommande Darkness on the edge of town. Till slut ersattes den av en annan pianoballad, Racing in the street, ryktet säger att Springsteen tyckte att The Promise var alltför förknippad med rättegången och inte ville att den skulle missuppfattas. "I don't write songs about lawsuits", menade han.

Den långa, vackra låten är hursomhelst en slags uppföljning eller fortsättning på klassikern Thunder Road men där huvudpersonen i låten misslyckas med att infria sina drömmar och tvingas hantera brutna löften och svidande besvikelser.

Springsteen spelar den fortfarande live då och då och den gavs senare ut i en ny studioversion. Låten fick dessutom ge namn åt samlingsboxen med outtakes från Darkness on the edge of town.    

 

2. JOLE BLON


Myten säger att Jole Blon är historien om en fånge på Port Arthur i Texas vars blonda flickvän lämnade honom för en annan. Själva låten har dock sitt ursprung längre österut, i New Orleans, där den tillhör de odödliga cajun-klassikerna som tolkats om och om igen. En av de mest spridda inspelningarna gjordes av Hackberry Ramblers 1936. Sången fick ett uppsving under 40-talet då en rad countryartister plockade in den i sin repertoar. Ett typexempel på hur olika delar av amerikansk rotmusik korsbefruktat varandra. 

Jole Blon var också den första singel som nyss avlidne country-ikonen Wayon Jennings spelade in 1958, med Buddy Holly på gitarr. 

Melodislingan, företrädelsevis spelad på fiol, har spårats hela vägen tillbaka till slutet av 1800-talet, och när Springsteen vid några sällsynta tillfällen spelat låten live är det på senare år förstås violinisten Soozie Tyrell som tagit hand om den.

Även om Jole Blon alltså inte är Springsteens låt räknar många av de mest hängivna fansen ändå in den i hans katalog. Springsteen spelade också in Jole Blon med tanken att den skulle finnas med på The River-plattan. I konkurrens med en stor hög av andra låtar ratades den till slut. Istället backade Springsteen upp Gary US Bonds i studion när de spelade in Jole Blon för albumet Dedication som kom 1981. Den färdiga låten är en riktig publikfriare komplett med rusigt sha-la-la-skrålande. Dra upp volymen och lyssna på Springsteens minst sagt inspirerade sånginsats, inte illa med tanke på att han precis avslutat maratonloppet med sin egen platta.

 

3. REAL WORLD


80-tal blev 90-tal och Bruce Springsteen hade brutit med sitt E street band och flyttat till Los Angeles där han satte ihop en ny samling musiker med bland annat Toto-trummisen Jeff Porcaro i sättningen. 

Pianisten Roy Bittan var ensam kvar från E street band och hade med sig en trio halvfärdiga låtar, en av dem var Real world. Springsteen skrev texten och låten hamnade våren 1992 på Human Touch-albumet, som släpptes samma dag som syskonskivan Lucky Town. Tillsammans är de förmodligen Springsteens mest utskällda plattor. De är plastigt producerade och man riktigt hör hur Springsteen krampar i jakten på nytändning. Just Real World fick dock rejäl upprättelse under soloturnén 2005 då Springsteen spelade den ensam vid pianot, bland annat vid konserten i Scandinavium. På Youtube finns bland annat en tagning från när samma turné nådde Bologna och Springsteen insiktsfullt presenterar låten med att han "inte riktigt fick till den på plattan". 

Pianoversionen är dock en verklig rysare där Springsteen lyckas lyfta fram den isande starka texten om vilsenhet och ångest i vardagen långt bortom kyrkklockor, fest och firande. "Well tonight I just wanna shout - I feel my soul waist deep and sinkin' - Into this black river of doubt".

 

4. LIFT ME UP


Bruce Springsteen är inte otippat en stor filmfantast och har bidragit med musik till flera filmer. Streets of Philadelphia till Philadelphia med Tom Hanks i huvudrollen är väl den mest kända, med Dead man walking från Tim Robbins film med samma namn som god tvåa. Glöm inte heller Golden Globe-belönade The Wrestler från filmen där Mickey Rourke spelar en sargad show-brottare. Sean Penn baserade dessutom sin regidebut Indian Runner på Springsteens låt Highway Patrolman från albumet Nebraska.

Och så har vi guldkornet Lift me up från John Sayles film Limbo. Sayles har berättat hur han stötte på Springsteen på en flygplats och att låtskrivaren undrade om det fanns något han kunde hjälpa till med när det gällde Sayles filmprojekt. John Sayles funderade och bad Springsteen om en låt som skulle vara "helande men också handla om att ta risker i livet." Springsteen gjorde läxan hemma i sin Thrill hill studio, tryckte upp rösten i falsett och kom tillbaka med den här låten. Givetvis uppfyller den fullt ut John Sayles kravlista.

 

5. BLOOD BROTHERS


Vi skriver den 1 juli 2000. Det är den sista av tio utsålda kvällar på Madison Square Garden i New York. Det är dags för allra sista extranumret på den turné som inleddes i Barcelona ett drygt år tidigare. Då, i basketarenan Palau Sant Jordi, visste väl egentligen ingen om Springsteen och hans återförenade E street band skulle kunna matcha sin egen historia, sin egen nivå. När Springsteen samlar bandet runt sig för en känslosam final har man bevisat att man är mycket mer än bara relevanta, man har varit helt fantastiska under tio kvällar på hemmaplan. Ändå finns det en känsla av osäkerhet. Blir det en fortsättning eller tar det slut här? Springsteen väljer att lägga till en sista vers, specialskriven för just den här kvällen, och får en gång skull brister rösten för ett ögonblick.

Tagningen kom obegripligt nog inte med i sin helhet på den officiella konsertfilmen. Men lyssna på Youtube.