Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Feelgood… som griper tag från start

Det krävs rätt mycket för att Maria Näslund ska läsa klart en feelgoodroman. Men Maria Abrahamsons Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske får henne både att skratta högt och läsa klart.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Det finns nog ingen genre som jag ställer högre krav på än den så kallade feelgoodromanen. Inte sällan plöjer man sig igenom en halvkass deckare eller stålsätter sig för att nå slutet på en välskriven men ack så trist självbiografi. En kärlekshistoria med färgglatt omslag och uppenbara måbrasignaler är en helt annan sak; är den inte bra ger jag upp nästan direkt. Hellre sorterar jag strumpberget i tvättstugan än läser en förutsägbar flicka-möter-pojke-historia med krystade försök till Bridget Jones-humor.

Med Emmy Abrahamson blir det tack och lov inga strumpor sorterade. Med bakgrund som författare till böcker för yngre läsare vet hon att en berättelse måste gripa tag från start och att humor är något att ta på allvar. Vuxenboksdebuten Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske handlar om 29-åriga Julia som bor i Wien och arbetar som språklärare i engelska. Hon trivs kanske inte särskilt med sitt arbete, men uppskattar sina vardagsrutiner och hoppas på att träffa en kille som passar in i den skyddade värld hon lever i.

Det gör hon förstås inte. I stället träffar hon Ben, som varken stämmer in på Julias föreställningar om en pojkvän eller för den delen samhällets idé om hur man ska leva. Den här killen saknar jobb, stinker sopor och sover i en buske i parken. Men bakom fasaden och det yviga skägget döljer sig en smart och rolig snubbe som får Julia att skratta och må bra - kanske allra helst när han har duschat och rakat sig.

Det blir förstås problem trots tvätt och nya kläder. Julias välartade vänner rynkar på näsan, Julia själv tvivlar på relationen och Ben får panik och ”ghostar” (nytt ord på gammalt fenomen som innebär att man helt enkelt försvinner istället för att göra slut). Julia ångrar sig, letar överallt, ger upp - och resten får ni gissa själva.
Intrigen följer mallen för en feelgoodroman men lyckas ändå överraska. Trots att storyn är ordentligt skruvad är den trovärdig, inte minst tack vare av sina personporträtt.

Abrahamson tror på Julia och Ben och då gör vi det också. När jag efter romanens slut läser en intervju med författaren där hon berättar att historien bygger på hur hon mötte sin man, som då var hemlös och alkoholist, blir jag inte förvånad. Flera gånger under läsningen undrar jag varifrån hon fått den ändå ganska udda berättelsen; klart att svaret är verkligheten.

Det är också kul med en svensk roman som utspelar sig i Wien. Abrahamson kan sin österrikiska huvudstad och tar med läsarna både till vackra platser och ställen som sett sina bästa dagar. Men det som gör den här boken till något mer än bara tidsfördriv i solstolen är humorn och språket. Emmy Abrahamson är helt enkelt väldigt rolig. Man skrattar högt, rodnar ibland men behöver aldrig ta fram skämskudden. Hon skriver med avundsvärt lätt hand och jag fastnar inte i ett enda kommatecken. Sedan måste man ju gilla en underhållningsroman som inte kan låta bli att förklara varför en stor hamburgerkedjas slogan är språkligt oacceptabel. 

I love it - som det ju faktiskt heter.