I mitt liv hör Federico Garcia Lorcas himlastormande diktcykel Poet i New York till de första stora och avgörande poetiska genomblödningarna. Jag läste den i ett svep på en bänk i Hagaparken en kvalmig sensommardag och fyllde snart sagt varje sida med anteckningar. Så när jag nu tar fram den igen för att se vad som skiljer och förenar Artur Lundkvists och Marika Gedins tolkningar, blir det också ett återseende med nittonåringen som på sista sidan skrev "Lorca kroppsvisiterar världen!" - något som i all sin tafatta naivitet ganska väl formulerar de båda översättningarnas minsta gemensamma nämnare i Lorcas aktivism, hans attack.
Lorca var i trettioårsåldern när han kom till världsmetropolen och Poet i New York är en eruption av chock och hänförelse, äckel och extas, där staden tar Lorca i besittning, som rå realitet och feberdröm: "Jag stod på balkongen och slogs mot månen./Svärmar av fönster perforerade ett av nattens lår./Himlens milda kor drack ur mina ögon/och vinddragen från långa åror/slog mot Broadways askgrå fönsterglas".
I den virvlande dansen av motsatser ställs döda och frusna former mot levande och ångande. Som en vederdöpare utslungar Lorca förbannelser mot girighetens tempel, börsen, som ska förvandlas till en "pyramid av mossa", medan han hos de svarta och fattiga ser det skimrande ursprungliga: "De älskar det ödsliga blå /boskapens tvekande uttryck/polernas lögnaktiga måne/vattnets böljande dans vid stranden".
Om det är en genus- och generationsfråga att Lorcas branta bildspråk där dödsbesatthet och livsbejakelse än frontalkrockar, än sammansmälter, hos Gedin får en sprödare, torrare klang, överlåter jag åt andra att avgöra, men säkert är att Gedins Lorca är mindre svällande muskulös än Lundkvists och har en lättare, om än kantigare, andning.
Detta är också vad som gör att Gedins tolkning där "kristall" förvardagligas till "glas" och "de berusade avsmakar döden" till "de berusade äter död till mellanmål", kommer närmare den karakteristik Lorca själv levererar i föreläsningen om sin diktcykel, som inkluderats i den nya utgåvan: "Jag har sagt 'Poet i New York', och jag borde sagt 'New York i en poet'. En poet som är jag."
Poet i New York är utan tvivel ett av den poetiska modernismens storverk och det är min förhoppning att denna förnämliga nyöversättning kommer att nå en stor och ung publik, för här befrias poesin från allt vad anemiskt språkspelande heter.
Lorca blöder, fryser, svettas, vrålar och viskar om vartannat, som när han i dikten Korsfästelse tar språnget från gatans tumult och smuts, oljud och smärta, till "Det var då/ jorden vaknade och spred vibrerande floder av nattfjäril".
