Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Father John Misty i Göteborg 2015.

Father John Misty är född att vara i centrum

Recension: PM Jönsson ser en Father John Misty som växer hela tiden.

Father John Misty

Trädgårn (Woody West), måndag

Genre: Rock

Bäst:  Kiss it better. Jag hade ingen koll på att han brukar köra den, blev helt paff.

Sämst: Något seg start.

Varenda människa borde ömsa skinn då och då. Byta namn, eller åtminstone för en dag kalla sig något annat. När Joshua Tillman var trött på sig själv och gjorde Father John Misty till sitt alter ego lyfte hans musik sig flera nivåer. Givetvis har det inte enbart med namnet att göra, men musiken lämnade den till stora delar svårmodiga singer/songwriter-kartan och blev betydligt mer öppen, större på alla sätt. Det är för övrigt obegripligt att han slösade bort några år på att vara trummis med blekfisarna Fleet Foxes.

Jag har inte sett honom live förut och tänker till en början att killen är en bluff. Snacket om att Father John Misty är en entertainer utöver det vanliga har höjt förväntningarna. Men han står ju med sin gitarr och sjunger som vilken altcountrysnubbe som helst. Nja, ett tag, sen händer det flera gånger, han liksom tar fart med hela kroppen, lägger undan gitarren, jonglerar med mikrofonstativet och exploderar i utlevelse. Egentligen borde han utnyttja den här scennärvaron i högre grad, bejaka sin teatrala sida, för han är född till att vara i centrum. Men det är ett dramaturgiskt grepp som fungerar, när det skett en gång väntar man otåligt på nästa frispel. Han blir bättre när han rör sig, gestikulerar, vevar igång musiken med händerna.

Konserten växte hela tiden, främst på grund av att de började med att spela en hel del låtar från förra plattan Fear fun. Den starkare bunten sånger från fjolårets succéalbum I love you, honeybear tog successivt kommandot över såväl artist som publik. Jag har inte helt övertygats av Tillmans storhet på skiva, men live får han till det, dels på grund av de där rycken, och karisman, men även ett välbalanserat kompband hjälper till liksom i det närmaste perfekt ljud.

Han rör sig dessutom snyggt mellan stilar, kan ta på sig 70-tals-kostymen och ligga nära Randy Newman och Jackson Browne som på Bored in the USA, spela kosmisk country som en Burritobroder, och dansa loss med en mer samtida sång som True affection. Fenomenal avslutning som visade upp Father John Mistys ytterligheter. Känslosamt akustiskt på I went to the store one day, ljuvligt stök på The ideal husband och en euforisk, lysande tolkning av Rihannas r´n´b-pop-hit Kiss it better.