Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Familjekrönika. Jakobs stege är den tredje romanen av Ljudmila Ulitskaja som utkommer på svenska.

Familjeliv - från Sovjets uppkomst till dess fall

En berättelse full av underbara detaljer: om den sovjetiska kollektivlägenhetens pittoreska helvete, om knep och regler för att hantera besvärliga grannar och ett förtryckande samhällssystem. Kajsa Öberg Lindsten har läst Ljudmila Ulitskajas bok Jakobs stege.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Roman
Ljudmila Ulitskaja
Jakobs stege
Översättning: Hans Björkegren
Ersatz

Ljudmila Ulitskaja debuterade som författare i slutet av 1980-talet, i samband med Gorbatjovs perestrojka. Med sina spännande skildringar av människoöden, som på en och samma gång känns djupt originella och sällsamt typiska, är hon nu en av Rysslands mest framgångsrika författare.
Jakobs stege är den tredje romanen av henne som utkommer på svenska. Det är en familjekrönika, som utspelar sig under hundra år – från 1910-talet till 2010-talet.
Vi får följa två huvudpersoners liv genom Sovjethistorien. Från Sovjetunionens uppkomst till dess undergång.

Dagböcker och brev


Romanen börjar hos Nora – en egensinnig ung scenograf och nybliven mor, uppkallad efter Nora i Ibsens Ett dockhem och omgiven av en samling hopplöst självupptagna, geniala män och handlingskraftiga men kantstötta och lite galna kvinnor. I samband med sin farmors död ärver hon en korg med gamla anteckningsböcker och brev. Året är 1975. Trettio år senare, när sonen blivit vuxen, alla gamla älskare och föräldrar är borta och Sovjetunionen har gått under, börjar Nora läsa sin farfar Jakovs efterlämnade dagböcker och brev till sin hustru – från Stalintidens fångläger och förvisningsorter. Det är Jakov – den kunskapstörstande judiske borgarsonen från Kiev – som är bokens andra huvudperson.
I slutet av romanen har Nora slutgiltigt förvandlats – från en egensinnig ensam mor till en insiktsfull farmor, som försonats med sin släkthistoria och uppfattar sin egen plats i den som en plats i hela den globala mänsklighetens historia, där varje enskild individ bara är ”en tillfällig boning för alla de där föregående personligheterna”. Då bestämmer sig Nora för att skriva den bok som vi just läser.

Realism och romantik


Och i samma stund smälter hjältinnan Nora slutgiltigt samman med författaren Ulitskaja. Bägge föddes 1943, bägge vårdar arvet från den sovjetiska intelligentian – känslan av utvaldhet, moraliskt ansvar och ohjälplig undergång.
Det är en väldigt realistisk och väldigt romantisk berättelse. Full av underbara detaljer: om den sovjetiska kollektivlägenhetens pittoreska helvete, om knep och regler för att hantera besvärliga grannar, krävande släktingar och ett förtryckande samhällssystem. Om sovjetiskt tonårsliv och sovjetiska begravningar – där begravningsgästerna och den döde i sin kista tillsammans fraktas i en buss direkt till krematoriet.

Njutbar översättning


Så länge det finns författare som Ljudmila Ulitskaja kommer allt detta att finnas kvar.
Hon låter sin familjekrönika sluta 2011 – med en komisk skröna, om hur Noras barnbarn föds, av en stark och självständig rysk kvinna, i en ny tid – vars historia antagligen måste skrivas av nya författare, som fötts efter Sovjetunionens sammanbrott och kommer att efterlämna ett arv vars fullständiga innehåll ännu inte kan formuleras.
Den som är det minsta nyfiken på Sovjetunionen och det förgångna bör inte missa att läsa Ljudmila Ulitskajas roman, i Hans Björkegrens njutbara översättning.