Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/3

Faludi om machopappan som korrigerade sitt kön

Han hade garderoben full av eleganta klänningar och tunga minnen. Susan Faludis bok om pappan som korrigerade sitt kön och flyttade hem till Ungern är lika mycket en bok om de ungerska judarnas historia. En av de viktigaste böcker jag läst på senare år, skriver Ulrika Knutson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Den amerikanske fotografen Steven Faludi är kung i mörkrummet. Vogue och Vanity Fair älskar honom. Med lätt hand avlockar han det tuffaste negativ dess hemligheter, trollar bort skavanker på Irving Penns och Richard Avedons vackraste modeller. Faludi hittar alltid skönhetens nerv. Ingen vet exakt hur han gör med silverfilm och framkallningsvätska.

Nu vill han retuschera sitt eget kön. Vid 67 års ålder åker han till en klinik i Thailand och genomgår en könskorrigering. På höga klackar kliver han graciöst ut i världen som Stephanie. Den fula ankungen har blivit en svan. Efter murens fall 1989 flyttar han hem till barndomens Budapest.

Hans dotter Susan betraktar alltsammans med skepsis. De har inte träffats på 25 år, efter föräldrarnas bittra skilsmässa, då fadern var våldsam mot fru och barn.

Vilken är sanningen?

Nu ska Susan Faludi, stridbar feminist och en av USAs vassaste reportrar, skriva sin pappas biografi. Projektet tog avstamp i bitterhet, en känsla av svek. Men hon blir fascinerad och långsamt växer hennes medkänsla och respekt. Men vilken är sanningen om Steven/Stephanie Faludi? Precis som utbrytarkungen Houdini, en annan ungrare, var Susan Faludis far en mästare på att krångla sig ur saker. Det hade räddat hans liv många gånger. Men riktigt hur vill han inte berätta.

Mörkrummet är en märklig bok, välskriven, engagerad och spännande som en thriller. Jag vänder blad med hjärtat i halsgropen. Stephanie Faludis garderober är proppfulla, inte bara av välskurna klänningar och eleganta skor. Där finns också tunga minnen av att vara barn till ungerska judar under Förintelsen. I helheten blir det spektakulära könsbytet bara en detalj.

Långsamt framkallar dottern Susan inte bara sin fars öde, utan också detaljskarpa bilder av Ungern, i det förflutna och i nuet, och hela det gamla Europa. Detta är en av de viktigaste böcker jag har läst på senare år. Paradoxalt nog också en rolig bok. Pappa i ”drag” lockar fram humorn hos Susan Faludi. Mörkrummet skulle nog kunna bli en bra film.

Provocerar sin dotter

Steven Faludi är en mångbegåvad person, svår att komma inpå livet. Hela könskorrigeringsfrågan är komplex, inte bara för dottern, utan även inom det teoretiska och medicinska transfältet, som visar sig vara ett riktigt getingbo.

Feministen Susan Faludi kan inte riktigt smälta den politiska aspekten av att kompetenta karlar kastar sig över möjligheten att bli sköra klängrankor, ett sorts skruvat ”bevis” på den djupa klyftan mellan könen. Pappan provocerar gärna sin dotter:

– Du skriver om nackdelarna med att vara kvinna, men jag har bara stött på fördelar! Män måste hjälpa mig. Jag lyfter inte ett finger. Det är en av de stora fördelarna med att var kvinna.

Med avsmak tittar den foträta dottern in i pappas klädskåp: ”en prickig skolflickskjol, en balettkjol i rosa tyll, en genomskinlig cape, en rosa fjäderboa, ett spetsnattlinne med matchande volangtrosor, ett par vita snörkängor med stilettklack, en bayersk dirndldräkt och peruker – från Brynhilde-flätor till blekblond page till Shirley Temple-krull.”

Det är den parodiska kvinnligheten som provocerar, inte pappans sexuella identitet. Faludi skriver: ”Underlivskirurgi och hormon­behandlingar ledde uppenbarligen inte bara till en ny fysiologi utan också till en ny flickig personlighet – eller snarare en gammal stereotyp.”

Ambivalent till sitt nya jag

Den före detta Mount Everest-bestigaren och militäre stridisen Jim Morris uppträdde som om hon efter sin operation fick svårt att lägga i backen på bilen eller öppna flaskor.

Susan Faludi intervjuar faderns väninna Melanie/Mel, som även efter operation ibland uppträder som Mel. Hon är ambivalent, till operationen och sitt nya kvinnliga jag:

– Jag känner mig androgyn, men jag vill inte vara det. Människor kan inte leva utan kategorier. Man måste ha en identitet.

Bittert konstaterar Melanie/Mel att hon som säljare har förlorat på könskorrigeringen. Kvinnor könsdiskrimineras i affärslivet.

Striden mellan binära kategorier och en glidande skala i könsuppfattning är gammal, och ekar hos två av sexologins främsta generaler, Harry Benjamin och Magnus Hirschfeld, skriver Faludi.

Under Benjamins skalpell förvandlades krigsveteranen George W Jorgensen till blondlockiga Christine. Det var på femtiotalet. Benjamins patienter skulle helst motsvara fotomodeller, helt utan maskulina ”skavanker”.

Otaliga variationer

I Tyskland hade sexologen Magnus Hirschfeld undersökt tyska folkets sexvanor på längden och tvären. Hans slutsats var att det var omöjligt att tala om det typiskt manliga eller kvinnliga. Könskategorier var abstraktioner för Hirschfeld, som menade att alla människor i någon grad var bisexuella, och att det fanns åtminstone 43 046 721 variationer - lågt räknat!

Hirschfeld var själv homosexuell, utan att göra något väsen av det. Han var feminist och stödde kvinnlig rösträtt. Han var vetenskapsman, läkare, socialist, pacifist, sekulär jude och entusiast för tysk kultur. Den enda identitet han erkände var ”panhumanist”.

Allt detta provocerade förstås Hitler. 1933 tågade nazistiska studenter i Berlin under mässingsmusik mot Hirschfelds bibliotek, krossade hans fantastiska arkiv och brände hans unika böcker. Året därpå dog han i Paris av en hjärtattack, i sorg över att hans livsverk var förstört.

Magnus Hirschfeld är utan tvekan en av Faludis hjältar: ”Hirschfeld var mer intresserad av att möjliggöra för människor att uttrycka sin egen särpräglade sexualitet än av att fastslå vilka patienter som hörde till vilket av de två könen. Hans mål var inte att vända psykologisk oklarhet till fysisk klarhet.”

Försvarar det magyariska

Lätt roat skriver Susan Faludi att alla ungrare i exil har problem med personliga pronomen som han och hon, hans och hennes, som inte existerar på ungerska. Det blir alltid fel. Pappa Faludi är inget undantag. Judisk eller ej, pappa är ungersk patriot, en passionerad försvarare av det ”magyariska”.

Efter första världskriget tvingades Ungern avstå hela tre femtedelar av sin befolkning och två tredjedelar av sin landmassa. Landet förlorade alla hamnar. Ungerska patrioter kallar Trianon-fördraget för ”amputationen”:

– Det förstörde moderlandet! sa pappa nu med starkare röst. Det skar hans kropp i bitar.

– Hennes, rättar Susan Faludi sardoniskt.

Mörkrummet är inte minst en essä om de ungerska judarnas historia, om hur de nationalistiska svallvågorna böljat fram och tillbaka under ett dynamiskt sekel. ”Äntligen, å jude, gryr dagen för dig!” utropar poeten József Kiss 1868.

Sedan följde en tid av liberala reformer och ett uppsving, de ungerska judarna blir ledande inom industri, vetenskap och kultur. Dubbel­monarkin Österrike-Ungern ger judar religionsfrihet och medborgerliga rättigheter.

Allt raserades

Men Trianonfördraget 1920 raserar allt. Då införs i stället Europas första moderna antisemitiska lagar, med inskränkningar i arbetslivet och mot blandäktenskap, för judiska män. Sexuell förödmjukelse är ett starkt inslag i antisemitismen.

När tyskarna ockuperar Budapest 1944 sker allting snabbt, mer än en halv miljon judar fängslas och deporteras till Auschwitz. Den unge Steven, eller István, går under jorden.

Dödsföraktande antar han en rad identiteter; utklädd till Pilkorsare – de ungerska fascisternas organisation –- räddar han livet på sina föräldrar.

Den lille guldlockige István bodde med sina komplicerade föräldrar på Rádyangatan 9. Länge vägrar han ta med sin dotter dit, rädd att konfrontera minnena som väntar innanför porten. Susan Faludis tolkning av faderns trauma är varsam. Hon vill inte nagla fast en psykologisk förklaring till vad alla hans identiteter betytt, men man förstår att István/Steven/Stephanie Faludi kunde behöva byta hamn då och då.

Stephanie vill inte prata om antisemitism av i går eller i dag. De överlevandes släktingar i Ungern har begravt sin judiska identitet. Men de onda myterna om judar blomstrar.

Jobbik hotar judar

Krisztina Morvai heter det högerextrema partiet Jobbiks framtida presidentkandidat. ”Ert folks tid är över!” har hon sagt om Ungerns judar. Protester viftade hon bort: ”De stolta ungerska judarna” kunde ”återgå till att leka med sina små omskurna svansar i stället för att svartmåla mig.”

Samma kvinna har författat Ungerns första och banbrytande bok om våld mot kvinnor i hemmet. Hon dedicerade sitt exemplar till Susan Faludi ”i systerskap och med kärlek, Morvai Krisztina.”

Det kan ses som ett skakande exempel på att människan är mäktig vilken roll som helst, att den ena identiteten ligger snubblande nära en annan. Det är inte bara inom den sexuella sfären vi har 43 miljoner variationer.

I mörkrummet kan vi framkalla och retuschera nästan vad vi vill.