Falkenbergs designmuseum | Knitwear – Chanel till Westwood
Falkenbergs designmuseum | Knitwear – Chanel till Westwood

Falkenbergs designmuseum | Knitwear – Chanel till Westwood

ANNONS
|

Falkenbergs designmuseum fortsätter nu sin uppstickarverksamhet med att visa stickat mode genom tiderna, från Coco Chanel till Vivienne Westwood. Det är en ambitiös utställning som tar oss med på en sekellång resa genom stickhistorien och för en sticknörd är detta naturligtvis både spännande och högintressant, trots att utställningen bygger på en brittisk samling och har ett tydligt angloamerikanskt perspektiv. Insamlandet av dessa plagg utgör dessutom en stor och viktig kulturgärning både ur ett sociokulturellt perspektiv och ett kvinnoperspektiv och jag har hittills inte hört talas om att det skulle finnas någon annan privatsamling av stickat med lika stor bredd som denna.

ANNONS

Jag har alltid varit oerhört imponerad av Chanels förmåga att tänka i nya banor och aldrig så mycket som när hon med välriktad näsvishet approprierade den bekväma manliga garderoben och dess maskulina formspråk som utgångspunkt för sin vision av hur den moderna kvinnan borde vara klädd, redan för hundra år sedan. Idén att använda männens underklädestrikå till sport- och fritidskläder för damer är ett utmärkt uttryck för dessa djärva tankesprång och de klädesplagg Chanel då skapade har dessutom blivit ikoniska i den meningen att både yllejerseyn som material och de bekväma plagg det förknippas med, fortfarande har sin självklara plats i modebilden.

Det är också spännande att se hur Chanels modernistiska kvinnobild sammanfaller med, och kompletteras av, olika uttryck för folkloristik inom både haute couture (av exempelvis Elsa Schiaparelli) och bruksstickning, genom användning av exempelvis Fair Isle-mönstret, allmogemönster från södra Alperna eller våra nordiska snöflingemönster.

Förutom ett antal inspirerande jerseyplagg av Chanel, påvisar denna kronologiska exposé också att man redan tidigt var medveten om både den tekniska och materiella variationsmöjlighet som finns inneboende i den stickade textilen. Konstsilket gjorde därför entré redan för något sekel sedan, liksom stickmaskinen, medan ullspinnerierna i Storbritannien och Sverige mekaniserades på 1800-talet.

Detta innebar att stickade plagg, om än i olika material, form och utformning, blev tillgängliga för alla sociala grupper redan kring förra sekelskiftet och formgivningen av sådana plagg har därför fått ett mycket vidsträckt uttryck. Detta innebar också att handstickade plagg tidigt fick hög status eftersom dessa enstaka plagg ofta har varit stickade i så mycket mer komplicerade och experimentella tekniker.

ANNONS

För den som är specialintresserad, ger utställningen i Falkenberg en möjlighet att följa också denna utveckling utifrån olika genomgående perspektiv och jag kan rekommendera att följa den via det så kallade chevron-mönstret.

En annan intressant aspekt på handarbetstekniker som stickning och virkning utgörs av det faktum att deras popularitet är tydligt cykliska, med ungefär en generations mellanrum. De populäraste och mest högkvalitativa perioderna för stickat har därmed varit 1920–30-talen, 1960–70-talen respektive 2000-talet. Det förklarar varför de plagg av Westwood och Comme des Garçons från 1980-talet som visas i utställningen inte tillhör de mest intressanta och varför det är det så tydligt postmoderna formspråket som kom till uttryck i plaggen från Animal Rainbow, formgivna av Diana Leslie på sent 70-tal, som tilldrar sig min uppmärksamhet. Här syns de trendbrytande tendenserna mot ett tydligt fokus på axelbredd, en uttalad vurm för 30-talet, en fin känsla för siluett och en folklore som gränsar till det teatrala, helt tydligt. Fantastiska, ikoniska plagg som jag gärna hade sett parade med Katja af Swedens och Sighsten Herrgårds modeproduktion.

Det finns nämligen en uttalad ambition att lägga till information om svenskt stickat mode till de brittiska plagg som utgör basen för utställningen i Falkenberg, i form av exempelvis Kristina Torssons nyproducerade trikåklänning för Vamlingbolaget samt en vacker cocktailkreation från huset Dagmar. Även om tanken är helt rätt, görs dessa tillägg på ett så krystat sätt att man lätt förbigår denna ambition från museets sida. Jag hade istället valt att visa ett antal stickade svenska modeplagg i en separat avdelning, inte minst därför att de är intressanta att ta till sig för sin egen skull, men också därför att merparten av de utvalda plaggen är nyproducerade. Det är förvirrande att se ett plagg som är formgivet 2014 jämte historiska 30-talsplagg, om man inte samtidigt kan visa på en självklar samhörighet mellan plaggen. Om så inte är fallet blir det tydligare för åskådaren om man visar dem separerade från varandra.

ANNONS

Slutligen vill jag slå ett slag för den utmärkta bok om stickade plagg och dess historia som publicerades i samband med att denna brittiska privatsamling visades upp för offentligheten förra året. Det må vara en coffeetablebok, men den innehåller en hel del matnyttig information kring stickningens teknik och (form)historia.

För oss svenskar är det också intressant att läsa om hur bristen på råvaror påverkade britternas vardag under andra världskriget och ledde till lanseringen av återanvändning av äldre klädesplagg under vinjetten ”Make do and mend”. De plagg som finns bevarade från denna mörka tid i modern europeisk historia uppvisar en häpnadsväckande uppfinningsrikedom och skaparglädje, ibland fullt jämförbar med den konstnärlighet som vi kallar haute couture i fredstid.

.

Ämnet

Knitwear – Chanel till Westwood är vårens stora utställning på Falkenbergs designmuseum. Recensenten Boel Ulfsdotter konstaterar att de populäraste och mest högkvalitativa perioderna för stickat har varit 1920–30-talen, 1960–70-talen samt 2000-talet.

Skribenten

Boel Ulfsdotter är kritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Estrid Ericson på Röhsska museet.

ANNONS