Jag har en känsla av att vi har pratat förut, säger Susanne Bier och granskar mig med glittrande bruna ögon. Jag nickar och undrar hur mycket hon minns från intervjun på Grand hotel i Stockholm för fem år sedan. Susanne Bier hade migrän och allt skavde, inte minst mina frågor om kritiken hennes film Hämnden fick från Sudans regering. I dag är kritiken glömd sedan länge och filmen fick en Oscar som 2010 års bästa icke-engelskspråkiga film.
Själv minns jag framför allt ett spänstigt samtal om hur svårt hon har för fanatiska fördömanden i moralfrågor, att hon avskyr slarv hos andra och att hon värjer sig mot den romantiska idén om kärnfamiljen. Hon berättade också hur hon på grund av sitt judiska arv ständigt är katastrofberedd.
När vi ses igen håller hon på att göra färdigt tv-serien The Night manager. Det är en brittisk-amerikansk samproduktion som bygger på John le Carrés roman med samma namn. Efter premiären tidigare i vår har den fått ett varmt mottagande både i form av recensioner och bland tv-tittarna, särskilt i BBC där serien har sänts på söndagskvällar.
Att Susanne Bier fick ett nordiskt hederspris på årets filmfestival i Göteborg är ett tecken på att hon har en given plats i den nordiska filmhistorien med sina 14 långfilmer. Hennes signum är berättelser om tragedi och försoning, gärna i en internationell miljö. Men hon har aldrig varit rädd för att göra komedi, som Livet är en schlager.
Tanken på att katastrofen alltid lurar bakom nästa hörn är fortfarande en kreativ drivkraft berättar Susanne Bier. Inte minst i arbetet med en enorm produktionsapparat som en tv-serie. Hon berättar att den sex timmar långa The Night manager spelades in som en enda långfilm.
–Det innebär att vi på morgonen kanske spelar in scen 1 i avsnitt 5 och på eftermiddagen scen 3 i avsnitt 2. Så det ställer stora krav på ordning och reda och ger mig en enorm energi, som är direkt förbunden med katastroftanken. Jag vaknar på morgonen och är extremt kreativ och närvarande just för att allt kan hända.
Du gillar känslan av att ha kontroll och samtidigt ingen kontroll?
–Exakt, jag har vilja och kontroll och samtidigt är det som att vara nykär. Det är kaotiskt och det gör att jag känner mig väldigt levande.
The Night manager handlar om en hotellchef som blir infiltrerad i illegal vapenhandel. I rollerna syns några av de främsta skådespelarna inom brittiskt drama just nu: Tom Hiddleston, som synts i en rad superhjältefilmer, och Olivia Coleman, som många känner igen som den sympatiska polisen i serien Broadchurch.
–Olivia Coleman är fantastisk. Det är brittiska skådepelare överlag just nu. Det måste vara en blandning mellan deras klassiska skådespelarutbildning, och det nyskapande drama som vi ser i England nu som ger dem möjlighet att tänja på gränserna.
Du har alltid undvikit ren genrefilm och nu ger du dig på en klassisk genre, spionthrillern. Berätta, varför blev det just John le Carré?
–Jag har alltid älskat spänningen i hans berättelser. Så när jag såg hans namn på manuset jag hade fått blev jag så till mig att jag viftade till en bunke som välte. Hans berättelser är en ovanlig blandning mellan spionthriller och psykologi. Och för en regissör som jag som älskar psykologi har det varit en gåva att arbeta med spänning och samtidigt få utveckla rollfigurerna psykologiskt.
–En lång tv-serie öppnar möjligheter att gå in på detalj med bifigurerna. Men kan berätta något som inte är så direkt, utan röra sig fram och tillbaka på ett sätt som är omöjligt i en vanlig långfilm på en och en halv timma.
Det blir allt vanligare att filmregissörer går över till tv-formatet. Varför är det så tror du?
–Personligen har jag nog alltid haft det i bakhuvudet, att jag skulle vilja göra tv. Men visst, många regissörer går över till tv och de allra bästa manusförfattarna är redan där. Där får de utrymme att skriva riktigt bra. Jag tittar själv mycket på tv-serier och tänker ofta ”Herregud, vad bra skrivet detta är!”. Men ibland kan jag tycka att de inte är så bra regisserade.
Hur menar du?
–Att de är för konventionella.
Så det innebär att The Night manager inte är en konventionell spionthrillerserie?
–Den är både och, en spionthriller, men jag har också försökt att ta till andra grepp. Du får säga själv vad du tycker när du ser den, det går ju inte att recensera sig själv.
Boken kom 1993, och tar upp tiden efter kalla kriget. Hur är det relevant nu?
–Vi har gjort om en hel del och uppdaterat handlingen. Vi har flyttat handlingen geografiskt, från Mellanamerika till Mellanöstern. Vi har också gjort om bokens moraliska hjärta från en man till en gravid kvinna.
Hur är den förankrad i det som händer just nu?
–Det handlar om aktuell vapenhandel. Jag kom in när researchen redan var gjord men när jag tog del av det de fått fram blev jag illa berörd av hur vanligt det är med illegal vapenhandel och hur lätt det är. Så jag skulle säga att serien är väldigt samtida.
I dina filmer tvingas publiken ställas inför roll- figurernas svåra val och komplicerade situationer. Finns den moraliska dimensionen även här?
–Helt klart. Det är extremt moralisk serie, den balanserar mellan det moraliska och det politiska. Jag kan inte avslöja för mycket, men Hugh Laurie spelar världens ondaste person, han är vapenhandlare och extremt charmerande. Han är en typ som man vill sitta vid middagsbordet med. Samtidigt gör han de ondaste handlingar man kan komma på. Som publik förstår man honom och är attraherad av honom samtidigt som man förstår att det är förkastligt. Det blir ett moraliskt dilemma.
Du har ofta gjort film som tar in omvärlden, som Bröder, Efter bröllopet och Hämnden. Det är överlag vanligt att dansk film förhåller sig till Danmarks roll i världen. Svensk film är mer introvert. Varför tror du att just danska filmskapare är så bra på det?
–När man är ett väldigt litet land känns det naturligt att dra in världen, det tror jag är grunden till att vi gör det. Men det finns också en geografisk skillnad, vi ligger närmare resten av Europa än Sverige. Vi har haft regissörer och manusförfattare som helt enkelt varit intresserade av omvärlden.
Vi pratade förut om kreativitet. När man är ung och vill hålla på med konst men saknar verktygen är det som att kreativiteten kompenserar. Saknar du det där att inte veta hur du ska göra?
–Nej, jag längtar inte tillbaka till den tiden då jag alltid var nervös över att jag inte visste hur jag skulle göra och jag tänker ofta på hur fan jag lyckades komma över det. Dessutom är det inte alls så att jag kan allt, det dyker fortfarande upp nya saker varenda dag.
