I staden hon saknar tornar byggnaderna upp sig och bländar med sin vithet och de äldsta husen är gjorda av korall. Staden bär på förtrollning och mysterium och ligger vid ett hav som dess själ kan andas över.
Staden som Filsan saknar är Mogadishu. Men som soldat är hon placerad i Hargeisa, flackt och dammigt och på randen till det inbördeskrig som fortfarande pågår.
Nadifa Mohamed – född i Hargeisa, uppvuxen i England – väljer spår vid sidan om allfarvägarna. Hon skildrar inte bara ett land vi ännu inte sett mycket litteratur från, utan också kvinnor och barn i kriget. De som inte alltid är involverade i strid eller påverkar de stora händelserna, men som drabbas. Flyktingarna utkristalliseras från en anonym massa till mänskliga individer.
Året är 1987, ett torkans år. Revolutionen har blivit en diktatur. Invånarna försöker upprätthålla vardagen, men samtidigt tycks det som om allt går sönder. Musiken tystnar, radion förbjuds, maten tar slut, folk försvinner.
Kawsar är en sextioårig änka med sparade pengar men hon sörjer man, dotter och flera dödfödda barn. Nioåriga Deqo är född i flyktingläger utan klantillhörighet, utan föräldrar. Och hon har inga skor. Filsan är soldaten som både lockas av och räds våldet, som kämpar med att få respekt som kvinna i en manlig miljö och som så gärna vill tro att hon är på den rätta sidan.
Deras vägar korsas första gången på ett firande av militärkuppen, med beordrat deltagande. Det lämnar Deqo hemlös men hoppfull, Kawsar med bruten höft och Filsan sedd men på fel sätt.
Berättelsen är brutal men också poetisk, sorglig och ibland hoppfull. Historien sipprar in i vardagen. Kvinnorna är så olika men har det starksköra gemensamt. Därför är det konstlade i slutet när författaren inte vågar släppa dem åt varsitt håll utan vill knyta samman deras öden enkelt att överse med.
