Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

"Förintelsen kan hända igen"

Timothy Snyders förra bok, Den blodiga jorden (2010), gav nya perspektiv på turbulensen i Östeuropa, Ukraina och Vitryssland. Snyder ritade inte om kartorna, men färglade dem – i blod. Just dessa geografiska platser hemsöktes först av Stalins svältpolitik i början av trettiotalet, Holodomor, därefter av Hitlers terror och Förintelsen av Östeuropas judar. Och slutligen ockuperades områdena av Sovjet igen, efter andra världskriget.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

BOK

Historia
Timothy Snyder
Den svarta jorden
Albert Bonniers Förlag

I sin nya bok, Den svarta jorden, stannar Snyder kvar och borrar envist vidare i samma mark, avslöjar nya spår, nya gravar. Den här gången har han också ett annat ärende. Sluta betrakta Förintelsen som en historiskt avslutad händelse, varnar Snyder. Det kan hända igen! Mänskligheten är inte vaccinerad mot ondskan.

Titelns svarta jord kan tolkas symboliskt, som en plats för tragiska händelser. Men vi har också konkret att göra med bördig mylla. Ukraina har varit Rysslands kornbod sedan fjortonhundratalet. De stora slätterna är fortfarande Europas bördigaste. Och det var denna jord som Hitler ville åt när han startade sina fälttåg österut, i jakt på Lebensraum åt tyska folket.

Underordnad raspolitiken

Men även om en del av Hitlers mål var kolonisation, så var alla hans planer underordnade en enda, raspolitiken. Att utplåna den judiska ”rasen” och krossa de underlägsna slaverna var nazismens ledstjärna, som Hitler höll fast vid ända till slutet. 

Rasismen betydde mer för honom än herravälde eller tyska folkets välstånd. När krigslyckan vände ändrade också Hitler uppfattning: ”Slaverna är oss överlägsna. Det tyska folket förtjänar inte bättre.” Hitlers vision var i grund och botten en zoologisk utopi.

Flera viktiga kapitel visar hur Förintelsen i öst skilde sig från morden på judarna i väst. Lite provocerande talar Snyder om Auschwitzparadoxen; att utrotningslägret Auschwitz har blivit den stora symbolen för Förintelsen har paradoxalt gjort det lättare för förövarna att skylla ifrån sig. 

Hade dödat ”sovjetmedborgare”

"Det var inte vi", har många kunnat säga som ändå bidrog till Förintelsen i olika former. Sovjet hade sina egna mordkampanjer, både mot den polska intelligentian och officerskåren, och mot judar. Men efter kriget var Sovjet ointresserat av att tala om folkmordet på judarna. Tyskarna hade dödat ”sovjetmedborgare”. Punkt. 

Det är skakande att följa hans resonemang om hur nazisternas propaganda överlevt långt in i vår tid, till exempel om hur de blodtörstiga ukrainarna och letterna ”gärna” deltog i Förintelsen. Snyder beskriver hur lokalbefolkningen visserligen deltog i mord på judar, men att letter, litauer, polacker och ukrainare skulle ha varit drivande i Förintelsen är ren nazipropaganda – som även utnyttjades av Sovjet, till deras fördel.

Omgavs av stor sekretess

Medan deportationen av Västeuropas judar till gaskamrarna i Polen omgavs av stor sekretess, skedde massmorden på judar i öst inför öppen ridå. Mer än en och en halv miljon människor sköts över leriga gropar. Detta var ingen hemlighet. Tyska soldater skrev hem och berättade:

"Vid första försöket darrade jag lite på handen när jag sköt, men man vänjer sig. Vid tionde försöket siktade jag lugnt och sköt träffsäkert på de många kvinnorna, barnen och spädbarnen. Jag höll i tankarna att jag har två små barn därhemma som dessa horder skulle behandla likadant, om inte tio gånger värre... Spädbarnen flög i stora bågar genom luften och vi sköt sönder dem i flykten, innan kropparna föll ner i gropen och vattnet."

Våldets anarki

Timothy Snyder försöker begripa hur Hitler beredde marken för detta systematiska mördande. Han gav tidigt utrymme åt våldets entreprenörer SA och SS, som fortsatte att verka även sedan partiet tagit makten. Våldets anarki sände han senare på export till länder som Tyskland ockuperat. 

Krossandet av stat och rättsapparat var nästa steg. Snyder hävdar att många fler judar dödades i länder där statsmakten var försvagad. Det går att förstå. Den försvagade staten i dagens Libyen, Irak och Syrien hotar minoriteterna mest. I många av den svarta jordens länder krossas staten två gånger, först av ryssarna, sedan av Tyskland, eller tvärtom.

Gatorna tvättades

Snyder ger flera slagkraftiga bilder för krossandet av staten, till exempel från Wien 1938. Den 11 mars är dagen för Anschluss, och redan dagen därpå tvättades gatorna av ”skurmadammerna”. Under vapenhot tvingades judiska åldringar, kirurger och bankirer att skura trottoarerna. Inför hopens hån gnuggade de bort ordet ”Österrike”, och sitt eget medborgarskap i denna stat. Nu är judarna statslösa och rättslösa, skriver Snyder: ”På ett ögonblick ersatte rasistiskt våld tjugo års politisk erfarenhet”.

Snyder påpekar att Österrike inte hade några raslagar eller begränsningar av judars rättigheter. Visst fanns det antisemitiska strömningar i landet, men nu blev dessa officiell hållning, över en natt.

Svenska skyddspass

ogs sina pass och sina medborgerliga rättigheter. Ho Feng-shan var Republiken Kinas konsul i Wien. Han reagerade häftigt när han såg de skurande judarna, och utfärdade mer än tusen kinesiska skyddspass till judar i Wien. Ho var alltså Kinas Raoul Wallenberg. Den svenske affärsmannen och diplomaten Wallenberg verkade i Budapest i slutet av kriget, och utfärdade sju tusen svenska skyddspass åt ungerska judar.

”Passet är det som håller ihop kropp och själ”, suckade en luttrad man i staden Lwow i västra Ukraina, en polsk-judisk stad, omgiven av ukrainsk landsbygd, ockuperad tre gånger: av Sovjet 1939, av Tyskland 1941 och återigen av Sovjet 1944.

Även om Snyders resonemang om medborgarskapets betydelse är intressant är han så förtjust i sin tes att han inte ser svagheterna i den. Han jämför Estland och Danmark, och menar att de danska judarna räddades för att danska staten inte var lika förstörd av dubbla ockupationer, som den lettiska. 

Stämmer det? Många forskare menar att resonemanget haltar. De danska judarna var färre, de var mer integrerade, Danmark hade inte någon förhistoria av pogromer och judeförföljelse – och viktigast av allt: det var förhållandevis lätt att hjälpa judarna över Öresund till det neutrala Sverige. Allt detta hoppar Snyder över.

Slutkapitlet är en dyster, tyvärr ganska slarvig, profetia om världens öde på tröskeln till klimatkatastrof och massvält. Kommer ett växande Kina att ta till vapen för att säkra sin livsmedelsförsörjning? Det är verkligen ingen rolig läsning, men inte särskilt klargörande heller.

Snyder har sin styrka i försvaret av rättsstaten. Vi har både EU och FN, men det är bara nationalstaten som kan säkra medborgerliga och mänskliga rättigheter. Så var det i historien, och så är det idag. Det är fortfarande passet som håller ihop kropp och själ.