Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Adam Svanell är journalist på SvD och författaren bakom
Adam Svanell är journalist på SvD och författaren bakom "Anonyma Prestationister" där han tar avstamp i sin egen utbrändhet för att förstå fenomenet. Bild: Johanna Hanno

Fördummande biologism

SvD-journalistens Adam Svanells nya bok ”Anonyma prestationister” är en 275 sidor lång essä om utbrändhet. Mikaela Blomqvist har läst en bok som förvirrat irrar mellan kropp och kapitalism.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Anonyma prestationister. En historia om stress.

Adam Svanell

Albert Bonniers förlag

LÄS MER: Kritiken ger läsaren ingång till poesin

LÄS MER: Knapp prosa om knappa relationer

De senaste åren har jag ofta haft anledning att tänka på en mening från essän ”Anorexi och mimetiskt begär” av den franske filosofen René Girard: ”Så länge vi inte har ett mål värdigt vår tomhet, kommer vi att ta efter de andras tomhet och ständigt återskapa det helvete vi försöker undkomma.” Enligt Girard är imitationen av central betydelse för den mänskliga kulturen och det talande exemplet i hans text utgörs vår konkurrensinriktade strävan efter slanka kroppar. Vi tränar som elitidrottare utan att veta varför, eller helt enkelt – för att alla andra gör det.

SvD-journalisten Adam Svanells bok ”Anonyma prestationister” ger mig anledning att citera Girard på nytt. Bokens tema är stress och utbrändhet, utgångspunkt är Svanells egna erfarenheter av detsamma. 2016 tar han en månads tjänstledighet från sitt arbete som redaktör för att skriva en roman. Författandet går dåligt, Svanell slutar sova och under sin första dag tillbaka på arbetet hamnar han på akuten med diffusa symptom. Det blir inledningen på en årslång sjukskrivning för utmattningssyndrom. Strax hamnar Svanell i klorna på en psykolog som, på psykologers vanliga men ack så farliga vis, presenterar vilda teorier som vore de absoluta sanningar.

Dessa förmedlar Svanell okritiskt vidare. Alltså kan vi i ”Anonyma prestationister” läsa att våra hjärnor och kroppar är ”byggda för jägar- och samlarsamhällen” och att de inte har förmått hålla jämna steg med utvecklingen av vår civilisation. Med sedvanliga, pseudovetenskapliga hänvisningar till hjärndelar och hormoner berättas det att ”stress” genereras av ett ”kamp och flyktprogram” anpassat till våra förfäders ”möte med björnar”. Som bot mot detta åläggs Svanell att lugna ”drivsystemet” genom att öva sig på att stava fel i mail och försöka uppnå fullkomlig tanketomhet under tiden han står och diskar.

Att dessa evolutionspsykologiska idéer (Svanell kallar dem utvecklingspsykologiska men det är fel) har ungefär lika stor giltighet som astrologi torde vara klart för varje tänkande människa. Deras breda genomslag är ett sorgligt bevis för hur vilsen den samtida människan är; helt utlämnad åt sin kropp, och åt det kapitalistiska system som på olika sätt vill utnyttja den. Mellan dessa två poler irrar också Svanells bok som har formen av en 275 sidor lång, välskriven men påtagligt illa strukturerad essä. Litteraturlistan är diger och sociologen Roland Paulsens arbetskritik varvas med Robert Sapolskys tankar om människan. Att den senare är en professor i neuroendokrinologi som ägnat sin karriär åt att studera babianer – och därför torde ha begränsad kunskap om det mänskliga psyket - verkar inte bekymra Svanell.

Istället drivs vi till att agera, imitera och upprepa det vi tror gör andra människor lyckliga samtidigt som vi därmed effektivt reducerar oss själva till konsumerande högar med kött.

Psykiatriska diagnoser skiljer sig från somatiska i det att de inte svara mot någon objektiv kroppslig verklighet. De fungerar deskriptivt, är samlingsnamn för ett antal symptom men saknar förklaringsvärde. Svanell gör sitt bästa för att släta över denna grundläggande skillnad via ett antal falska metaforer. Hans kropp har blivit ”allergisk” mot arbete, utmattningen jämförs med att ha ett brutet ben som måste stöttas och läka. Följaktligen blir det mycket förvirrat när Svanell går i dialog med idéhistorikern Karin Johannisson. I sin bok ”Melankoliska rum” historiserar hon den moderna människans lidande genom att undersöka de olika namn det har fått och de former det har tagit sig under de senaste århundradena.

">

Svanell använder sig av hennes material men vänder på perspektivet: sociologen Max Weber led inte av neurasteni utan av utmattningssyndrom. Argument härför är att Svanell känner igen sig i nästan samtliga av hans symptom. Det egna jaget och den samtida sanningen görs till härskare över historien i vad som får beskrivas som motsatsen till tänkande. Enligt samma logik avfärdar Svanell Johannissons resonemang om hur psykisk sjukdom uppstår i samverkan med samhället och kulturen. Den mediala uppmärksamhet som har riktats mot utbrändhet har enligt Svanell inte bidragit till att öka förekomsten av fenomenet. Den är bara ett svar på det faktum att människor är sjuka. Inte heller verkar Svanell intressera sig för hur den kapitalism han kritiserar i andra delar av boken spelar in i spridningen av vissa psykiska åkommor, trots att det bedrivs regelrätt marknadsföring av en del diagnoser via läkemedelsbolag, privata vårdgivare och enskilda terapeuter som vill saluföra sina metoder. Denna miss är särskilt anmärkningsvärt då Svanell själv genomgår rehabilitering hos ett privat, vinstdrivande företag. Vi har idag större medicinsk kunskaper än för 50 eller 100 år sedan, konstaterar Svanell. Det han borde ha frågat sig är förstås vilken kunskap som har gått eller håller på att gå förlorad i den biologismens och scientismens tidevarv som ”Anonyma prestationister” är ett så tydligt exempel på. Om vi glömmer att vi är mer än en ensam kropp, att vi lever i en kultur, ett språk och en tid som strukturerar och formar oss på de mest komplexa sätt, kan vi inte längre finna ord för vårat lidande. Istället drivs vi till att agera, imitera och upprepa det vi tror gör andra människor lyckliga samtidigt som vi därmed effektivt reducerar oss själva till konsumerande högar med kött.

LÄS MER: Outhärdliga orkidébarn