Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

För Gombrowicz var jaget ett formproblem

Den polske författaren förde dubbla dagböcker, drev med koketta poesiläsare och ansåg att människan alltid spelar sig själv. Först via det tillgjorda blir uppriktigheten tillgänglig. Lyra Koli vill sätta svensk samtidslitteratur i clownskola hos Witold Gombrowicz.

Serie: Litterära jag

Jaget har varit centrum för det senaste decenniets tal om litteratur. Men förhåller sig inte alla författare till gränsen mellan liv och dikt? I en essäserie om fem delar närmar sig GP Kultur några av det senaste århundradets stora, skrivande jag.

Vad kan man ha emot jaget i litteraturen? Under senaste decennierna har författarjaget blivit alltmer framträdande, och själv har jag aldrig förstått varför det skulle vara problematiskt. Invändningarna verkar ofta utgå från någon sorts oro över att jaget är för intressant, och därmed hotar vad man uppfattar som den seriösa litteraturen. En sådan invändning uttrycker indirekt en annan oro: att den så kallade seriösa litteraturen har blivit ointressant.

För ett par år sedan härjade en poesidebatt på svenska kultursidor, som bland annat lyfte frågan: Har poesin blivit tråkig? Om den har det, får man ens säga så i här landet? Inte enligt undertecknad åtminstone, som redan 2014 blev anklagad i Svenska Akademiens jultal för att utöva svart magi efter att jag hade sågat en dötrist diktsamling (”En fin, lite äldre kvinnlig lyriker – som av okänd anledning placerats i skuggvärlden – togs i våras upp av en yngre aggressiv kritiker som stack sina voodoo-nålar i hennes nya diktsamling”, vilket visserligen var ganska roligt skrivet av Kjell Espmark).

Den polska författaren Witold Gombrowicz gick till storms mot samma ointressanta förstelning redan 1947, i föredraget ”Mot poeterna”. Där framkastade han tesen ”att nästan ingen tycker om dikter”, som han uppgav sig ha testat genom att (i en sorts tidig AI-genererad dikt) ha kombinerat olika fragment av en viss poet till en absurd dikt som han deklamerat för några av poetens fans som ett nytt verk, vilket naturligtvis väckt allmän hänförelse. Det de hänfördes över var alltså sin egen hänförelse på loop; besatta inte av poesin utan av att vara poeter och poesiläsare. ”Tänk om de i stället för att stolt säga: ’jag – en Poet’ vore kapabla att uttala dessa ord med skamkänsla eller med rädsla… eller rentav med vämjelse… Men icke! Poeten måste dyrka Poeten.”

LÄS MER: Man kan inte vara elak mot en bok

Clownen var i hans ögon en mer seriös figur, eftersom han är uppriktig med sin egen tillgjordhet.

Själv ville Gombrowicz hellre vara clown än poet. Clownen var i hans ögon en mer seriös figur, eftersom han är uppriktig med sin egen tillgjordhet. Det teatrala i tillvaron är nämligen ingenting man kan undvika. ”Ni har glömt bort att människan inte bara är sig själv utan också låtsas vara det”, anklagade han sin samtid i sin dagbok, som han skrev som en kolumn i den polska exiltidskriften Kultura från 1953 till 1969. Att vara människa är att spela människa, och att vara en stor författare är att spela en stor författare.

Gombrowicz beskrev sig som driven av ”min motvilja mot formen, min starka vilja att dra mig undan gestalten, påståendet ’detta är ännu inte jag’ som åtföljer varje min tanke och känsla”, och det är precis denna ärlighet han anklagar efterkrigstidens polska litteraturvärld att brista i. För att vara uppriktig i sitt skapande måste författaren enligt honom våga sig ut ”i den gränszon där konsten möter livet, där de obehagliga frågorna väcks, sådana som: i vad mån är den poesi jag skriver konventionell, i vad mån är den levande? I vilken utsträckning ljuger jag när jag dyrkar mig själv som poet?”

Att polackerna under 1900-talet ville klamra sig fast i en överdrivet stabil nationell och kulturell självbild var förstås inte så konstigt. Detta land, med en lång historia av att delas upp mellan olika stormakter, fick se sin nyvunna självständighet gå förlorad bara två decennier efter första världskriget. Själv hade Gombrowicz råkat resa till Argentina med en atlantångare i slutet av sommaren 1939. När tyskarna invaderade Polen bara en vecka efter att han klivit iland bestämde han sig för att bli kvar i Buenos Aires tills vidare. Tills vidare visade sig bli 8395 dagar (eller 23 år), och även om Gombrowicz reste tillbaka till Europa i slutet av sitt liv återvände han aldrig till Polen. Nazisterna hade bannlyst hans böcker, vilket kommunisterna fortsatte göra ända tills töväderperioden när hans romaner till sist blev tillgängliga i hemlandet.

När tyskarna invaderade Polen bara en vecka efter att han klivit iland bestämde han sig för att bli kvar i Buenos Aires tills vidare.

LÄS MER: Författaren har blivit viktigare än boken

Men Gombrowicz krig med formen gällde inte bara identiteten som polack och författare. Som bisexuell var han väl förtrogen med det kluvna perspektivet på tillvaron som ett dubbelliv medför. När den hemliga dagboken ”Kronos” till sist gavs ut av hans fru 2014, fyrtiofem år efter hans död, fick den offentliga ”Dagboken” ett fängslande komplement, fullt av anteckningar om besök hos såväl manliga som kvinnliga prostituerade, kärleksaffärer och syfilisbehandlingar. Men hans publicerade självframställning framstår knappast som förljugen i ljuset av den biografiska informationen – liksom Proust fulländade Gombrowicz konsten att skriva initierat om homosexualitet som om det inte riktigt handlade om honom, samtidigt som han framhävde sin egen kluvna tunga.

I dag lever vi med en uppfattning om att vi kan säga precis som det är om våra egna begär. Trots det klingar självframställningarna av icke-straighta författare under 1900-talet ibland mer uppriktiga än våra tvärsäkra identifikationer. Kanske var det lättare att säga vissa sanningar under en tid när det var underförstått att man inte fick säga hela sanningen. Gombrowicz menade antagligen att det, precis som för allting annat, inte finns några helt rättvisande former för erotiken. Han såg aldrig artificialitet och autenticitet som ömsesidigt uteslutande – snarare är de båda existentiella grundvillkor som vi aldrig undkommer, oavsett vilka pajaskonster vi ägnar oss åt.

För att hitta en uppriktighet av andra graden försökte Gombrowicz bjuda in läsaren till repetitionerna av sin egen självframställning.

LÄS MER: Erotiskt utforskande på lajvet löser upp verklighetens gränser

För att hitta en uppriktighet av andra graden försökte Gombrowicz bjuda in läsaren till repetitionerna av sin egen självframställning. Redan från början i ”Dagboken” krumbuktar han sig åt olika håll och kommenterar på sina egna krumbukter, utifrån premissen att människan både begär och fruktar att bli sedd av andra. ”Genom att föra er in bakom mitt väsens kulisser tvingar jag mig själv att retirera till ett ännu avlägsnare djup”, skriver han i 1953. Fyra år senare, när han sakta börjat vinna viss världsberömmelse och därmed tvingas konfronteras med ”storhetens problem”, börjar han skriva om sig själv i tredje person:

”[D]et blev allt synligare att det inte gick att kika alltför mycket bakom kulisserna i en föreställning som han själv spelade med i – här var spelet alltför medryckande, koketteriet alltför väsentligt, viktigt… grundläggande… uppslukande… Han sökte. Han såg sig om efter någon sorts ’lösning’. […] Det enda han gjorde tills vidare var att införa en ’andra röst’ i Dagboken – kommentatorns och levnadstecknarens röst – varigenom han kunde tala om sig själv som ’Gombrowicz’, liksom med en främmande stämma. Det var, som han såg det, en betydelsefull uppfinning som kraftigt förstärkte den iskalla förkonstlingen i dessa förtroenden och som därmed gjorde en större uppriktighet och lidelsefullhet möjliga.”

En litteratur som kretsar kring jaget framstår bara som begränsad om man har en för begränsad uppfattning om vad jaget är.

LÄS MER: Kritikerna är inte för negativa – de är för slängiga

Detta är peak Gombrowicz, när själva ansatsen till uppriktighet genom tillgjordhet i sig skorrar både för självgott och självmedvetet för att kunna tas helt på allvar, ens av författaren själv (därav antalet ”själv” i den här meningen). Hyperboliseringen av jaget blottar till vilken grad jaget inte är någon neutral utgångspunkt, utan ett stil- och formproblem. Precis som all annan litteratur skrivs autofiktion i skärningspunkten mellan sig själv och andra, nuet och historien, påhitt och ofrånkomliga sanningar. En litteratur som kretsar kring jaget framstår bara som begränsad om man har en för begränsad uppfattning om vad jaget är. Gombrowicz försökte dyka ner till botten av sitt, förtjust medveten om att han skulle misslyckas.

Denna seriösa pajas ville hellre vara uppriktigt upptagen med det omogna, det fåfänga och det tillgjorda hos sig själv än tillbringa hela sitt liv i spelad beundrad för stelnade värden. I hans anda omfamnar jag kritiken av min senaste roman som pubertal (och tillåter mig att kommentera på mina egna recensioner, något som han gjorde oupphörligt). Kanske borde ni inte lyssna till en hormonstinn, självgod voodoo-utövare. Men jag skulle gärna sätta den svenska samtidslitteraturen i clownskola hos Gombrowicz.

Läs tidigare delar i serien:

LÄS MER: Hos Lars Norén är jaget en främmande

LÄS MER: Hela Kafkas jag bestod av litteratur

LÄS MER: Cărtărescus jag förvrängs och förtrollas

LÄS MER: Peter Handkes jag omstöper världen

Lyra Koli är författare och kritiker, senast aktuell med romanen ”Blödningen” (Modernista).

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.