Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Föga konstruktivt avfärda filmavtalet"

Den konstnärliga processen mår bra av att staten inte lägger sig i detaljer, skriver kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i en replik till Gabriel Byström.

GP kommenterar den 27/1 regeringens filmpolitik. Låt mig först säga att jag blir glad var gång ledarskribenter och andra debattörer skriver om kulturpolitik, ett område som borde ägnas mer debatt och diskussion, såväl på ledar- och debattsidor som bland politiker på alla nivåer.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Artikeln kritiserar filmavtalets konstruktion och särskilt skrivningen om ”etablerade producenter”. Men självklart är det så att producentens ekonomi påverkar villkoren för alla dem som arbetar i filmprojekten; manusförfattare, skådespelare, filmteam, teknikbolag och andra serviceföretag. Det är till exempel inte ovanligt att flera som medverkar i svårfinansierade filmprojekt avstår från lön eller arvoden, mot ett delägande i filmen. Det är mot denna bakgrund – och för att ge tryggare villkor – som skrivningarna om etablerad producent infördes.

Självklart är det inte bara etablerade producenter som kan få ekonomiskt stöd med hjälp av filmavtalet. Det finns ett antal ventiler inskrivna som ger Svenska filminstitutet möjligheter att göra undantag. Därtill ska unga och nya filmskapare få bättre möjligheter att utvecklas, främst genom stöd till kortfilm.

Filmavtalets ställning i svensk filmpolitik är stark. Det är en modell som fungerat väl under många år. Att avfärda det nya avtalet innan det knappt trätt i kraft är föga konstruktivt. I avtalet ingår fler parter än tidigare, kravet på biografvisning för att få stöd är borttaget. Jämställdhetsmålet har skärpts och mer pengar finns tillgängliga. Därtill ökade biobesöken i fjol med hela 12 procent! Jag är därför övertygad om att förutsättningarna är goda för svensk film under de kommande tre åren.

Min uppfattning är att den konstnärliga processen mår bra av att staten inte lägger sig i detaljer. Men här är jag uppenbarligen inte överens med GP. Om man anser att formen, det vill säga hårdare statlig styrning, skulle innebära fler filmpriser tror jag att man är ute och cyklar. Dessutom blir jag förundrad över att en klassisk liberal tidning som GP nu ropar efter mer statlig inblandning i kulturlivet.

               Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth

   

GABRIEL BYSTRÖM SVARAR:

Själva sakfrågan är inte särskilt mycket att orda om. Filmavtalets skrivningar om etablerade producenter är glasklar vilket kulturministern med all sannolikhet hade noterat om hon hade ögnat avtalet eller varit med på den stora debatten som ägde rum på festivalen i lördags morse. För att komma ifråga för produktionsstöd ska du ha producerat ”minst två långfilmer” eller ”två dramaserier”. Om inte ”särskilda skäl föreligger”, vilket är den ventil Adelsohn-Liljeroth avser. Konsekvenserna är givna. Det blir svårt, i många fall omöjligt, för producenter/filmare utanför den etablerade skaran att driva nya projekt. Att det finns en uppenbar risk för en utarmad produktion är givet.

Lena Adelsohn-Liljeroth vill heller inte ha några kulturpolitiska mål vilket ändå måste betraktas som en nyhet av en minister som för inte särskilt länge sedan klubbat igenom en ny statlig kulturpolitik med fem tydliga mål. Det är bra att Lena Adelsohn-Liljeroth efter drygt sex år som kulturminister bestämt sig för att diskutera kulturpolitik i offentligheten. Det finns en del frågor som väntar på att bli besvarade.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.