RECENSION: Kari Rosvall Naomi Linehan | Barnet från ingenstans
Få bilder ur historien sitter så djupt i vårt kollektiva minne som bilderna från fyrtiotalets Nazityskland. I vilket ögonblick som helst och utan att blunda kan jag se dem framför mig. Pojken som håller upp händerna, på väg ut ur skyddsrummet i det judiska gettot i Warszawa 1943. Barnen och den krökta kvinnan på väg mot gaskamrarna. Att krigets ansikte också kan vara en brett leende flicka i en randig klänning på ett skolfoto är svårare att greppa. I mötet med den flickan ställs jag inför ett annat sorts våld.
Fotot föreställer Kari Rosvall och finns på baksidan av hennes bok Barnet från ingenstans. När bilden togs ser Kari ut att vara tolv, kanske tretton år och fortfarande har hon inte en aning om varifrån hon kom. Skrattande mot kameran och med armarna vilande mot kartboken tror hon att hon kommer från Sverige och självklart hör hemma hos fosterföräldrarna, Simon och Valborg på gården i Malexander. Först fem decennier senare kommer hon att komma åt det igenbommade rum som hon som adopterad alltid har känt att hon lever med. När så sker kommer det att visa sig att Kari i själva verket är ett av tiotusentals norska barn, som är född in i Hitlers avelsprogram. Döpt under ett hakkors och i tre år fostrad till ett herrefolksbarn blir Kari en ofrivillig bärare av ett sorts våld, som aldrig kan avskrivas som ett ont undantag; det inifrån verkande våldet som frodas i samhällskroppen och i dess vidrigaste form, också i en människokropp.
Hur började det? När Heinrich Himmlers skötebarn, Projekt Lebensborn uppstod i Tyskland hade tanken på människoavel varit i omlopp en tid. Francis Galtons idéer om rashygien hade avvisats av kusinen Charles Darwin. Men hans eugenik kom att omfamnas av tillräckligt många för att få stor spridning, inte minst så i USA där rashygien vid 1900-talets början var en politiskt hetare fråga än i Tyskland.
I USA ville man värna om den blåögde yankeens fortlevnad genom mätande av skallar och politiska förslag om tvångssterilisering av tio procent av befolkningen. I Nazityskland uppmanades män med ”överlägsna” gener att göra ariska kvinnor med barn. Sedan togs barnen från mammorna och placerades i kliniker eller adopterades bort till SS-män, allt i syfte att skapa en överlägsen herreras. När krigsslutet kom var fallet brutalt för mammorna och barnen. De som fötts för att vara överlägsna kom nu att betraktas som skräp. Med hjälp av Röda Korset kom många barn som Kari att skickas till Sverige och adopteras bort.
Till de vackraste ögonblicken i Kari Rosvalls historia hör det där hon, tre år gammal möter Simon på barnhemmet. Före Simon, konstaterar hon, fanns ingenting. Men i mötet med han som ska bli den älskade fosterpappan faller något på plats inom dem båda och livet startar om. Under en stor del av boken följer vi Kari genom ett liv som är just så vardagsdramatiskt som alla liv är när de skrivs samman till en berättelse. Hon arbetar som sjukvårdsbiträde i Linköping. Hon blir kär. Hon får en son. Hon blir sjuk. Hon tillfrisknar. Hon arbetar hos Sven Stolpe. Hon gifter sig och skiljer sig. Samtidigt finns det förflutna hela tiden närvarande, som ett tryck och ett mörker som sipprar in.
När Kari så småningom får kontakt med sin norska mamma Åse tas ett första steg mot sanningen. Men först när hon är 64 år och har lämnat Sverige för Irland kommer hon att få veta varifrån hon kom.
Vardagligheten i berättandet är bokens styrka. Kari Rosvall har i samarbete med den irländska journalisten Naomi Linehan, klätt historien i ett nedtonat, enkelt språk som håller för att berätta hur det oerhörda våldet kan verka i ett vardagsliv.
I Auschwitz och det moderna samhället ger Zygmunt Bauman en användbar beskrivning av det omänskliga. ”I ett system där rationalitet och etik pekar i olika riktningar är humaniteten den stora förloraren.” Den tanken blir en ledstång och hjälp till förståelse när jag läser om flickan som blev till på kommando, som nazismens fånge och sedan slängdes bort.
En scen dröjer sig kvar, långt efter att jag slutat läsa. Jag tänker på Karis biologiska mamma Åse, hon som hade nycklarna till dotterns historia, men inte kunde ge henne dem. Hur hon varje kväll under Karis besök i Oslo gick in och la sig bredvid dottern i sängen. Hur hon bara låg där, kapprak, liksom insvept i en hemlighet som var hela mänsklighetens och inte fick ur sig ett ord. När dottern nu bryter den tystnad som Åse aldrig förmådde blir resultatet inte bara en historia om ett av mänsklighetens värsta brott. Det blir också en berättelse om hur människovärde kan återtas och ett förlösande av en kärlek som aldrig kom till uttryck då, i sängen på Wessels gate i Oslo i 1965.
