Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Eva Susso | Två städer

Eva Susso | Två städer

Den postapokalyptiska stämningen är väl gestaltad i Eva Sussos nya bok, men berättelsen har alltför många luckor, anser Stina Nylén.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

9-12 år

9-12 år

Eva Susso

Två städer

Rabén & Sjögren

Klassiska sagokomponenter såväl som bibliska lån förenar sig i den för dagen så populära dystopiska genren och bildar grund för Eva Sussos nya roman Två städer.

Utgångspunkten är en naturkatastrof, ett klibbigt sotigt regn som öser över jorden i kombination med en fruktansvärd jordbävning. Nästan ingen överlever. De få som är kvar tenderar inte att vara några snälla typer, och dessutom befolkas marken av så kallade rovdjur med oklart ursprung.

Tolvåriga Leon vandrar i denna karga värld i två år med sin hund, livnär sig på tistlar och insekter och försvarar sig mot hungriga överlevare. En god gammal kvinna med buddhistisk livsstil på ett ensligt berg tar hand om honom för en tid, men Leon vandrar vidare och möter Anja, en jämnårig flicka som överlevt i ett vidrigt träsk under samma tid. Förälskelse uppstår, och de två letar sig fram till en delad stad bakom en hög mur.

Det skulle de inte ha gjort. Här härskar en riddar Kato, en Tengil, en president Snow och alla medeltidens monstruösa makthavare i en enda motbjudande kompott kallad él-Tyrann. Kvinnor och män lever åtskilda och lär sig hata varandra. Men Anja och Leon blir de som kan utmana den rådande ordningen.

Det är mycket att hålla reda på, många trådar och flera berättarperspektiv i en upphackad kronologi. Jag har lite svårt att se läsaren framför mig – språket är enkelt och klart med korta meningar som tyder på att boken passar yngre barn, men annat talar emot, som den spretande kronologin och de helt bestialiska inslagen. Den postapokalyptiska stämningen med grodregn och spruckna öknar är väl gestaltad, men samtidigt finns alltför många luckor i själva berättelsen. Varför har de onda städerna bakom muren klarat sig undan katastrofen, till exempel? Varför är allt så gammaldags där? Varför refereras det så lite till tiden före sotregnet, det har ju bara gått två år?

Tankarna snurrar under läsningen, men inte på något bra sätt. Jag lämnas ensam med min frustration även då Anja och Leon återvänt till buddhisten på berget, hon med det bibelklingande namnet Rut.