Medan solen gassar på plåttak och rabatter roar jag mig med två väldigt olika diktsamlingar - båda på sätt och vis typiska för varsin generation av poeter. Den ena boken är Eva Kristina Olssons återkomst på Bonniers efter några år på mindre förlag. Den hängde advokaten påminner genom sitt sätt att starta långa, hala kedjor av betydelser om det andra poeter skrev på nittiotalet, som Åsa Maria Krafts Diktaten eller Helena Erikssons Tholos. Den andra boken, Kajsa Sundins debut Definition, startar inga betydelsekedjor, men erbjuder mig jämt spridda, öppna verbala platser. Den ges ut av OEI, och iscensätter ett liknande enkelbottnat, rakt språk som till exempel Ida Börjels Sond eller delar av Anna Hallbergs på era platser.
På Eva Kristina Olssons bok är titeln tryckt i relief, och går att läsa med fingrarna. Inne i boken är dikterna vita, på ett svart glansigt papper som tar upp fuktiga avtryck när man håller i dem. Fuktfläckarna får mig att tänka på alla handskrivna dikter Olsson fogat in i tidigare böcker - texten har framstått som ett slags handens restprodukt i en diktvärld där skapande och död alltid hör ihop: "Varje ord, varje rörelse, varje andning är att befästa mej själv som död och i det mej själv levande" heter det i Oskulder (2001).
Mina fingrar stämplar sina märken i boksidornas nederkant, och det är också som om Olsson skrev i ett gravitationsfält långt grymmare än det vanliga. Vid mitten av nittiotalet, efter de två första samlingarnas substantivtunga ordinstallationer, ritar dikterna ofta upp en mörk, neråtriktad rörelse - den som finns i det fallande, det hängande, det rasande.
I Den hängde advokaten är det som om gravitationen en liten stund i början släpper sitt grepp så att advokaten "rullar rullar/ ligger först och / rullar rullar upp/ och ner/ och väntar på allts /vändning". Men sedan börjar hans kropp lösa upp sig och hänger snart tungt ner i ett handfat, nästan ömsint, som om en stor hand samlat upp honom. I den andra av bokens två sviter - Hårrinnelse - är Olssons röst mättad av en sorg som plötsligt kan spricka ut i underliga, ibland nästan komiska associationer. Fraser som slutar med "i backen" gör sig gällande mitt i allt elegiskt vemod:
sveper hon det uppgivna
det han givit upp
i klänningen
som skydd och återfödelse
som kroppens hölje
till den mördades
själ
står själen ändå helt bar
kvar evigt i backen
och stiger
Medan Eva Kristina Olsson får mig att fundera över om sorgen kan vara komisk utan att sluta vara sorglig och får mina händers rörelser över boksidorna och kroppens tyngd att verka betydelsemättade, vänder sig Sundin direkt och utan omsvep till min fysik - hon vill att jag ska ta fram en kartbok: "ta med pekfingret på bokryggens översta del och dra". Sen ska jag sätta mig: "Sätt dig. Sätt dig mjukt med mjuka knän". Men jag gör ingetdera.
Det beror förstås på att jag inte gillar att följa order, men också på att Sundin upphäver den mellanzon där tolkningen äger rum, en zon där textens bitar och kroppens reaktioner kan få en meningsfull innebörd. Definition är en avskrift av fullkomligt vardagliga scener, lösryckta, konkreta. Någon berättar hur hon kokar korv och potatismos: "jag är i köket nu igen och tar en slev/ jag häller vatten i en kastrull /koka koka". Och allt mer desperat frågar jag mig vad jag ska göra med den här dikten när jag inte kan ge den någon innebörd?
Men det är å andra sidan fullt möjligt att fortsätta läsa Definition trots att man vägrar eller tycker man har för mycket av eget potatismos för att orka engagera sig i andras. Vägran är inskriven som explicit möjlighet. I en avdelning radas alternativen upp: "Jag skulle vilja bli florist" eller "ibland lämnar min själ kroppen" och så får jag tre rutor att kryssa i ("ja, nej, jag vet ej"). Mina svar är: Nej, och Vet ej. Men kan jag verkligen skriva en recension om floristyrket?
Definition vill vara olitterär, vill göra sig till en del av mitt raka, icke-fiktiva vardagsspråk. Det finns inga strukturer som pekar in mot något betydelsecentrum, det finns inga textställen som är tyngre än andra, tonen är ofta lågmäld intill det likgiltigas gräns. I den hängde advokaten är patoset däremot uppskruvat till bristningsgränsen och det räcker för att blåsa upp en kulturbubbla av imponerande dimensioner. Här kan man med framgång ramla ut ur det vardagliga språket och in i någonting annat, maniskt, dödsbesatt. Bubblan är visserligen isolerad, kanske en mindre sympatisk plats än Sundins jämlikt spridda ordöar. Men inuti den har man den behagliga illusionen av att saker och ting hänger samman och har en betydelse.
