De tas av polisen för lösdriveri och osedlighet och döms till tvångsarbete. Bakom murar får de arbeta i tvätteri och bageri. Hårt trädgårdsarbete anses särskilt nyttigt eftersom det lugnar den sexuella nervretningen. Det var i samband med att hon gjorde research för sin bok Farfar var rasbiolog som Eva F Dahlgren hittade fotografier av nakna kvinnor i Rasbiologiska institutets gamla samlingar. Hon kunde inte släppa bilderna och resultatet är boken Fallna kvinnor. Av hennes research framgår att myndigheter och forskare gjorde gemensam sak i att förvandla social utsatthet till biologi. Kvinnorna stämplades som tillhörande olika ”typer”: demimonder, berglärkor, gatflickor – och man sökte efter kopplingar mellan deras utseende och uppförande.
Kvinnornas beteende ansågs alltså genetiskt betingat men de skuldbelades ändå för de situationer de hamnat i. På Citadellet i Landskrona skulle de läras att sköta sig och ta anständiga arbeten. Eva F Dahlgren visar att det var svårt för dem att få jobb. Flera var märkta av syfilis eller av vetskapen om vad de sysslat med tidigare. I många fall var det polisen som såg till att kvinnornas nya arbetsgivare fick kännedom, med avsked som följd. De kvinnor som trots allt lyckades behålla ett arbete kunde ändå tvingas dryga ut kassan med fortsatt prostitution eftersom lönerna var så erbarmligt låga.
För en nutida läsare förefaller det närmast obegripligt hur dåtiden kunde vara så blind för de klass- och könsaspekter som så djupt inverkade i dessa kvinnors liv. Boken är en nyttig påminnelse om att både jämställdhet och jämlikhet är tämligen nya påfund i Sverige. Eva F Dahlgren sticker också in påpekanden om att det finns många likheter mellan dåtid och nutid. Dagens ”berglärkor” går på droger och talar rumänska.
Fallna kvinnor är en gripande bok om några av samhällets mest utsatta under förra århundradets första hälft. Författaren följer framför allt två av de kvinnor hon hittat i register och dokument. Hon ger dem namnen Inga och Karin och korta dramatiserade scener ur deras liv återkommer boken igenom. De låter läsaren känna kvinnornas utsatthet och desperation och jag uppskattar dem mycket. Kanske kan nästa bok bli en roman med någon av dem som huvudperson?
