Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/5

Europeisk klassiker på Stadsteatern

"Mephisto – han säljer sin själ för makt och berömmelse". Annonsen på spårvagnarna fångar kärnan i Stadsteaterns nya pjäs. Eller?

De flesta har nog hört talas om Goethes livsverk Faust, där läkaren Faust säljer sin själ till djävulen. 1936 skrev Klaus Mann en bok på samma tema. Den baserar sig dock på en verklig person – hans svåger, skådespelaren och regissören Gustaf Gründgens, en ung radikal som sedan blir hyllad teaterchef i tredje riket. Boken ligger till grund för den pjäs som nu ges på Stadsteatern – Mephisto. Den hör till standardrepertoaren i europeisk teater.

Fredrik Evers spelar huvudpersonen Hendrik Höfgen.

Vem är han?

- Höfgen vill nyskapa teatern som form, han vill uppfinna totalteatern. Och plötsligt pågår världen utanför teatern. Hitlers misslyckade kuppförsök i München är med precis i början av pjäsen. Hitler och nationalsocialismen pågår parallellt med hans försök till karriär och nyskapande av konsten.

Höfgen gör karriär under naziststyret. Var han en vindflöjel eller en karriärist?

- Absolut inte vindflöjel, i alla fall. Karriärist? Ja. Det är en skitsvår roll. I det där väljandet och den kvalmiga rädslan för valen. Det är också en av de bästa och roligaste roller som finns. Den tar upp de stora frågorna. Om man är karriärist som trampar på andra, ser man det eller väljer man att titta på andra saker? Man måste ställa de stora frågorna hela tiden. Hendrik Höfgen gör inte det.

Har pjäsen något att säga vår tid?

- Ja, i allra högsta grad. Vi har ju ett parti i riksdagen och i kommuner över hela Sverige som står för antidemokrati och det måste man våga prata om, från fikabordet till de stora scenerna eller i riksdagspolitiken. Men jag försöker se ett lite större perspektiv – Europa. Det är makalöst hur fort det har gått i exempelvis Ungern. Där, när ett fascistiskt parti tar makten, så avsätter man först av allt teatercheferna.

Pontus Stenshäll är ny som konstnärlig ledare på Stadsteatern. Vad har det inneburit?

- Det är ett vansinnigt spännande spelår. Han är en påhittare som kommer med fullständigt galna idéer ibland.

Mephisto visas på en storbildsskärm i salongen. Publiken får följa skådespelarna ned i omklädningsrummet, upp till teaterchefens rum och in bakom scenen.

- Det ger publiken möjlighet att få se mer av teatern bakom kulisserna.

Har du några inspirationskällor?

- Jag har nog ganska många. De flesta har jag arbetat med eller haft som pedagoger. I min ungdom kunde jag sitta och härma hur Robert Redford tar kaffekoppen i filmen Blåsningen för att förstå varför han sträcker ut fingrarna så fruktansvärt konstigt. Jag härmade tills jag insåg att det är bara mina egna uttryck och de val jag gör som bottnar.

- Jag jobbade med Lena Nyman på Dramaten 2001, stod i kulissen varje kväll och tittade på vad hon gjorde. Och hon gjorde samma sak med mig. Efteråt kom hon till mig och sade "Hördu Fredrik, har du prövat att lägga den här repliken en sekund senare, så ska du se att det händer något". Så teaterkunskap, hantverket, kunde gå i arv.

Vad händer efter Mephisto?

- Jag spelar sjukhuskomedin Var god dröj med Ulla Skoog och Thomas Nystedt i huvudrollerna och sedan brodern Gajev i Tjechovs Körsbärsträdgården – båda på Stadsteatern.