Rasmus Lindgren och Jakob Eklund i Björn Runges Europas kniv. Bild: Ola Kjelbye.
Rasmus Lindgren och Jakob Eklund i Björn Runges Europas kniv. Bild: Ola Kjelbye.

Europas kniv ett problematiskt projekt

Vem höll kniven? Tomas Forser ser Björn Runges teaterfilm om Europas slakthus, antisemitismens skuld och enskilt ansvar.

ANNONS
|

Det går snart inte en teateruppsättning utan att filmkameran är i gång. Ofta utan egentlig anledning. Björn Runge är filmare och scenregissör. Jag har respekt för hans signatur som lovar precision, motiverade avvägningar och psykologisk fördjupning.

Nu gör han filmteater av litteraturprofessorn Milton Hindus intervjuer med Céline i Danmark dit Céline tog sig när kriget gick mot sitt slut. Där satt han på Vestre Fængsel i Köpenhamn medan fransmännen försökte få honom utlämnad för hans samarbete med tyskarna och Vichyregimen.

Célines litterära geni är ofrånkomligt. Det är också hans antisemitism. Runges pjäs Europas kniv är med nödvändighet ett problematiskt projekt. Med eller mot Céline? Frågan är absurd. Och den dränks inte av styckets ordmassor. Men dessa hotar att skapa ett sceniskt stillestånd och nära nog förlama åskådarna, åhörarna.

ANNONS

Det om något är absurt. Här kränger och vränger sig en av det europeiska 1900-talets mest geniala författare inför den nervöse akademikern och bokmalen Hingis i sina försök att säga att det är inte min ideologi det är fel på. Det är livet, det är kriget, det är världen och alla dess rövhål för att tala célinska. Likväl blev han under ett ödesdigert skede en antisemitisk pamflettist av grövsta slag.

Jag har svårt att se just den hållningen som en uppgift för en teateruppsättning i onådens år 2016. Litet olycklig är också uppsättningens övertydlighet i rollgestaltningarna. Jakob Eklund tornar upp sig som en jätte på filmdukens närbilder. Till sist är det bara smärtans eroderade och uttröttade ansikte som dominerar duken.

Under föreställningens gång är utfrågaren och nedtecknaren Hindus en nervöst hostande lilleputt till bokmal. Själv jude tar han sats för att bjuda historiskt och ideologiskt motstånd. Men Rasmus Lindgren gör honom lätt som en fjäder i detta möte som faktiskt ägde rum och resulterade i Hindus bok The Crippled Giant.

Det blir helt enkelt för litet av motspråk på scenen. Skall teatern rycka ut i samtidshelvetet och ställa sina frågor krävs ett motståndets estetik av mer raffinerat slag än de ordmattor som rullas ut i uppsättningen. Fatalt nog får den inte riktigt dagens angelägenhet.

ANNONS

Björn Runge är filmdelens regissör och Marcus Carlsson har tagit över scenregin. På scenen ser vi också Kim Theodoridou Bergquist som gestaltar Célines andra hustru, dansaren Lucette Destouches Almanzor.

Jag hade velat se och känna mer av det som var patetiskt, outhärdligt vitalt och livsfarligt i den språkliga häxbrygd av fans nåde som Céline skapade. En person och författare svår att transformera till hanterbart scenspråk och verbal utlevelse. Runge har som många fascinerats av gestalten och livs- ödet. Men i föreställningens maniskt långa slutmonolog får Céline drag av knäppgök som hängt upp sig.

ANNONS