Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ingrid Bosseldal applåderar valet av Sara Stridsberg till Svenska Akademien.

Ett val som får himlen att lyfta över gubbfakulteten

Jag blir jublande glad över valet av Sara Stridsberg som ny ledamot i Svenska Akademien, skriver Ingrid Bosseldal.

Min första tanke när jag nås av nyheten att Sara Stridsberg valts in som ny ledamot i Svenska Akademien är ett slags muntert Oj! Det rycker i mungiporna och snart stålflinar jag, som hade jag drabbats av en besvarad tonårspassion. Tanken är en känsla och sprider sig som något spritsigt i rummet. Himlen lyfter över gubbfakulteten, kunga-akademien och Gustaf III:s visioner.
Att med Sara Stridsbergs snille och smak arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet  – kommer att betyda något som det aldrig betytt förut. (Och jag hoppas att det betyder att hon verkligen får möjlighet att betyda något, men också att hon inte dras djupare in i akademiarbetet än att det egna författarskapet, så ungt i sammanhanget, får fortsätta att flamma). 

Sara Stridsberg är både prosaist och dramatiker. Hon debuterade 2004 med Happy Sally, romanen om kanalsimmerskan Sally Bauer och dennas moderna syster Ellen, och etablerade sig sedan bergfast både nationellt och internationellt med Drömfakulteten (2006), en litterär fantasi om SCUM-manifestets upphovskvinna, Valerie Solanas. 
Den romanen renderade Stridsberg Nordiska Rådets litteraturpris 2007. I nomineringen skrev prisjuryn bland annat att Drömfakulteten är en svidande uppgörelse med de olika förtryckarmekanismer som verkar i samhället. 
Sitt allvarliga ämne till trots, är Drömfakulteten en roman som bärs fram av en enorm energi och språklig lusta. Det är tur de lade till det där om energi och språklig lusta, för om det är något som balanserar det tragiska, mattsvarta stråket i Stridsbergs romaner – ingen gång så tragiskt som i tredje romanen, Lolita-dikten Darling River (2010) – så är det språket, ordkonsten och konsekvensen. De belysta himlarna, färgerna som tränger in i dramat, flickorna – som likt Monica Fagerholms flickor före henne och hur det än är -bågnar och dignar av liv.  

Stridsbergs språk brister inte bara ut i skimrande nyordsbildningar utan än mer i en sorts språkliga loopar som gör det möjligt att se personerna avteckna sig mot helt nya himlaränder: Han kan redan se oceanen glimra i horisonten och hennes trötta tacksamma gestalt som lutar sig mot fönstret blind för backspegelns ljus, som det heter i Darling River. 
Eller som Jackie, alkoholistdottern, beskriver det i Stridsbergs fjärde roman, Beckomberga – ode till en familj (2014): För länge sen trodde jag att vår familj var välsignad med ett särskilt ljus. jag tänkte att inget ont skulle hända oss. 

Få, om någon, lär ifrågasätta beslutet att välja in Sara Stridsberg i Akademien. Hon är lika obestridligt som kraften i sitt namn, en av 2000-talets stora svenska författare och dramatiker.

Läs också: Hon tar plats på stol nummer elva.