Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ett hål att fylla. Fotografi av Carolina Falkholt.

Ett välkommet initiativ för att visa samtidskonst

Samlingsutställningen Revision har pressat in ett stort antal verk i Försökshallen på 3:e våningen. Kajsa Widegren har varit där.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konst

Veckans galleri
3:e våningen
Revision
Medverkande: Lotta Antonsson, Patrik Bengtsson, Oscar Guermouche, Trinidad Carrillo, Loulou Cherinet, Carolina Falkholt, Klas Eriksson, Juan-Pedro Fabra Guamberena, Bo Melin, Henrik Håkansson, Annika von Hausswolff, Anna Lamberg, Goran Hassanpour, Dorota Lukianska, Ylva Ogland, Maria Magnusson, Pia Mauno, Mattias Norström, Jesper Norda, Linda Tedsdotter, Johan Zetterquist 
Sockerbruket 9
t o m 9 april

Det är ingen hemlighet att det är svårt att driva galleri i Göteborg, så alla initiativ som tas för att visa samtidskonst utanför institutionerna är ett välkommet luftintag. Samlingsutställningen Revision har pressat in ett imponerande antal verk i Försökshallen, en del av den konstnärsdrivna dansscenen 3:e våningen i Carnegies gamla lokaler i Klippan.

Ordet revision för tanken till den ekonomiska redovisningens trista tvång och en viss kritik mot konstnären som entreprenör kan läsas in i en del av utställningens verk. Eller konstnären som händig brödjobbare, som den lakoniskt uppställda verandan av Bo Melin antyder. Bryter man ner ordet i sina ursprungsdelar så får man något i stil med ”se med nya ögon”. Kanske som i Carolina Falkholts foto Ett hål att fylla, ett högglansigt porträtt som bryter pornografiska förväntningar mot tandhälsans krassa klasspolitik och guldtandens machokonnotationer. 

Men en revision är också helt enkelt en granskning, en justering eller en förvanskning. En kritik, eller starten på en sagoberättelse. Två installationer – Trinidad Carrillos Mycelium magic och Dorota Lukianskas Vilken cirkus! arbetar med rörlighet, oöverblickbarhet och överdåd, bilder av en kapitalism som ständigt måste iscensätta sig själv, göra sig till en evighetsmaskin. 

Andra arbetar med en anspråkslöshetens estetik, som Annika von Hausswolffs verk som tycks bestå av ett litet bildhäfte, några exemplar utlagda på ett bord, med kartongen från tryckeriet stående under. Häftet är fint och välproducerat och sammanhanget pekar mot mässan eller konventet, bokbordets och de ideella föreningarnas informationsmarknad. 

Det är trångt i Försökshallen. Verken står tätt och ljuden från videoverken läcker in i varandra. Som på en mässa eller en marknad, utan centrum. Det skulle möjligen vara det växthus som Linda Tedsdotter, initiativtagare till utställningen, har ställt upp. Innanför dess väggar växer ingenting: de stenar som är staplade där är i slutet av sina bio-geologiska processer. Men genom glasväggarna syns allt som hänger på väggar och står på golvet, innesluter och ramar in, eller spränger in genom glaset, beroende på vilken blick man anlägger.