En bit in i den romandebuterande poeten Lars (Mikael) Raattamaas Dö andras död är jag vilse. Jag håller fast mig i en omöjlig lästakt, så som ögonen brukar röra sig över sidorna, så som språkets rytm med tiden har anpassats till min fattningsförmåga. Det funkar inte. Jag förstår inte. Jag tappar takten och orden förlorar kontakten med varandra. Jag förstår inte var jag är eller vem som är vem. Jag förstår inte vad jag läser.
”Men att dörren fortfarande är. Bara Bellas dörr så. Förra vintern glömde hon den också. Hon hade inte ens slagit igen inte helt. Hon reste och sa inget och stängde inte. Vad glömde hon. Jag visste inte då. Hur skulle jag ha vågat stänga för tänk om hon bara glömt nycklarna om hon bara var ute eller nere i källaren. Men när jag kom hem igen och dörren fortfarande var öppen. Tänk om någon kommer hit upp. Jag stängde då när jag kom hem fast jag låste upp låset innan jag stängde och bara hoppades att inga tjuvar skulle upptäcka att dörren stod olåst. Så.”
Men det slutar inte som det börjar. Successivt hittar jag rätt, eller om det är rytmen som hittar in i mig och gör det möjligt att orientera i en text som inte styrs av skiljetecken och bindeord utan något annat, möjligen liknar det mer något muntligt eller språket när det bara tänks. När jag, efter att ha läst till sista sidans punkt, återvänder till de sidor som inledningsvis bjöd sådant motstånd är svårigheterna inte längre uppenbara. Nu vet jag också vem Bella är, att det är Anni som tänker och att den där lägenhetsdörren på glänt troligen inte signalerar ett brott, åtminstone inte i romanens nutid (som ganska exakt kan dateras till augusti 2015 och motståndet mot Sverigedemokraternas affischkampanj i Stockholms tunnelbana).
Det finns alltså en konkret romanhandling – upphängd på tre personer (Anni, Anti och Alfuera), som i varsin romandel korsar varandras väg och, med sina respektive biografier, förenar andra personer i texten. Personer som finns och personer – och med dem framtidsplaner – som dött eller försvunnit. Det finns också teman som håller samman: drömmar, arkitektur, politik – och politiskt våld. Ytterst handlar det om något så abstrakt som de samhällen vi skapar av att bygga bo och gemenskap och om värde och hur värde kan mätas (och relateras till begär). I romanens upplösning berättar Anni om sin läsning av Marx. Hans teorier, säger hon, handlar inte om pengar utan om just värde och det är värde som vi kämpar om. Att ha ett värde är att vara relaterad till andra: ”… vi föds konkreta. Vårt värde är det. Vi föds beroende”.
I vissa textavsnitt tänker husen och platsen och dess arkitektur (visionen om platsen, bo- och samhällsbygget) är, som alltid i arkitekten Raattamaas författarskap, närvarande. Två platser förenar romankaraktärerna: Stockholmsförorten Blackeberg och ett radikalt boendeexperiment i Norrbotten. Tiden rinner genom båda punkterna. Ömsom 2015, ömsom 1950-tal, ömsom 1980. (Jag söker förgäves efter en verklig förebild till det där bostadsprojektet vid Torne älv, dess runda hus och kommunistiska förhoppningar. Det närmaste jag kommer är ett skidanläggningsprojekt i Svanstein, drivet av tre snowboardåkare, varav en är arkitekt. Det är måhända alternativt, ur dagens perspektiv, men ändå knappast förebilden för romanens halvt bortglömda boendeskrin.)
Under en kortare tid var Lars Raattama aktiv på twitter. Den 30 november 2014 tog det i princip slut. Efter ett resonemang över många tweets om förhållandet mellan pensionsreformer, investeringar i fastigheter, centralisering och förljugen storstadsromantik à la Richard Florida, följde ”Slut på rant” och sedan det här, som i efterhand nästan ser ut som ett testamente:
”Jag skrev böcker för att det skulle vara vackert. Det var till alla. // Jag skrev för att förändra, det som har varit och det som ska komma. Det var till socialisterna. // Jag skrev för att beskriva språkets materiella produktionsförhållanden. Det var till samtalet. // Jag skrev för att hitta en väg bort från ordspråken. Det var för sammanhanget. // Jag skrev böcker för att ropa. Det var för att vakuumet var obegripligt. // Inget fungerade. Det är dags för Lars Mikael Raattamaa att be att få rekommendera sig. ”
Därefter en drygt halvårslång tystnad, den 15 juli 2015, en spellista döpt till ”Dö andras död”. Sedan ingenting. Och nu romanen, med samma titel: Dö andras död, skriven av en författare som slopat sitt mellannamn och bytt genre.
Jag är varm i själen nu. Jag förstår långtifrån allt som händer och sägs och iakttas i romanen, men jag är helt med på betydelsen av att se det värde som finns i att bygga framtid tillsammans med andra mål än snöda pekuniära. Jag är också fullkomligt ense med påståendet att vi föds beroende. Utan andra, inga individer. I övrigt vet jag ingenting om vad som fick Lars Mikael Raattamaa att på Karl XIIs dödsdag 2014 be att få rekommendera sig, vad som hände med ”Mikael”, eller varför han valt att byta från poesi till prosa. Men jag kan säga att det blev bra och att prosan innehåller ett rop som behövs och gärna får fortsätta ljuda.
