Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ett monster som söker gemenskap

När Frank blir biten av grannens hund förvandlas han till ett monster, ett monster utan blodtörst.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Monstret i natten

Mats Strandberg (text)
Sofia Falkenhem (bild)

Rabén & Sjögren

Frank Steen är ett namn med inbyggd skrämselfaktor, kan man tycka, men något onaturligt, gengångaraktigt eller det minsta skrämmande finns inte över den nioåriga huvudpersonen i Mats Strandbergs kapitelbok Monstret i natten, del ett av tre. Nej, Frank är, som så många bokhjältar, bara ensam och stillsam och fundersam. Han läser Michael Ende och hänger på biblioteket, och hans enda vän är den gamla damen i grannhuset.

Det är sommarlov, en lättnad för Frank för då är hans ensamhet inte lika uppenbar som i skolan. Men en dag blir han biten av granntantens snälla lilla hund, och det förvandlar honom till en så kallad hamnskiftare. Han blir ett monster. Dock ett monster utan aggression och blodtörst, ett monster som fortfarande är Frank i så måtto att han bara söker gemenskap.

Alltså driver de obetvingliga, djuriska instinkterna honom till människors mötesplatser – ett hånglande par i en bil, en nattlig picknick på stranden – och det blir förstås katastrof.
Men i sista sekunden kommer andra avvikande gestalter till undsättning, och Frank introduceras i en värld av anomalier med en egen samhörighet.

Strandberg skriver enkelt och samtidigt tungt symbolladdat. Franks rörande hopp om gemenskap skildras med nästan fysisk påtaglighet – men gestaltningen störs av vissa klichéartade inslag och karaktärer, som hans föräldrar och deras, i barnlitteraturen så ofta förekommande, totala okänslighet och bristande kännedom om det egna barnets utsatthet. Varför vänta sig att hela klassen ska komma på kalas när Frank inte har en enda vän?

En annan, och faktiskt starkare invändning mot boken är Sofia Falkenhems illustrationer. De rundskalliga människorna är alltför söta och mjuka i silhuetterna för att korrespondera väl med textens underton av sorg och hot, men allra märkligast är hur monstret Frank avbildas: som en liten ullig Disney-katt.

Även om det är så han känner sig inuti fungerar det inte med berättelsen, för vem blir panikslagen om en liten gosekatt hoppar upp på kylaren?