Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Författaren Hanya Yanagihara är aktuell med den nya romanen ”Mot paradiset”. Bild: Emilio Naranjo
Författaren Hanya Yanagihara är aktuell med den nya romanen ”Mot paradiset”. Bild: Emilio Naranjo

”Ett litet liv” – kultboken som fick läsarna att gråta på Tiktok

Hanya Yanagiharas ”Ett litet liv” flyttade gränser om hur man får skriva om övergrepp, blev ett gråt-fenomen på Tiktok och en otippad global succé. Hanna Johansson läser om boken som kombinerar skildringar av skönhet och lyx med extremt lidande.

Moderna klassiker

GP Kultur återvänder till böckerna, filmerna och tv-serierna som förändrade sättet vi ser på vår samtid och blev kulturella hörnstenar. Tidigare har Hynek Pallas skrivit om David Finchers ”Fight club” från 1999.

Inte ens en femtedel in i Hanya Yanagiharas tegelsten ”Ett litet liv” inträffar ögonblicket då romanen jumps the shark. Huvudpersonen Jude St. Francis, som under bokens nästan 800 sidor ska utsättas för den ena plågan efter den andra, minns en scen från sin barndom där han hade stulit från en av munkarna på klostret där han växer upp. Och munken bestraffar honom genom att, rakt av, sätta eld på hans hand.

Sedan den kom 2015 har ”Ett litet liv” blivit ett globalt fenomen, en ”Pojken som kallades Det”-liknande bestseller med finlitterär patina vars omslag – prytt av Peter Hujars fotografi ”Orgasmic man” från 1969 – fortsätter att dyka upp på Instagrams semesterstilleben, år efter år. Så sent som i januari blev det en trend hos Tiktok-användare att filma sig själva när de gråter till bokens slut. Jag har själv aldrig gråtit medan jag läst den, vilket ofta har fått mig att känna mig som en psykopat, eller åtminstone exkluderad från något slags folksport. Hos kritikerkåren mötte romanen ett delat mottagande, och den punkt där åsikterna fortsätter att gå som mest radikalt isär har en del att göra med den streamade gråten. Hur hanterar Yanagihara sin huvudpersons lidande? 2015 menade New Yorkers kritiker Jon Michaud att Judes obeveklighet inför sin egen smärta var det som utgjorde romanens ”subversiva briljans”. 2021, när Parul Sehgal i samma tidning diskuterade traumafixering som en litterär tendens, använde hon Jude som exempel; hon kallar honom för ”en vandrande kontur”.

Man skulle kunna argumentera för att det i dag är en minst lika utbredd folksport att himla med ögonen åt ”Ett litet liv” som det är att gråta till den.

Kanske uppstod de mer syrliga läsningarna av ”Ett litet liv” delvis som reaktion på de tidiga, översvallande omdömena, och mångfaldigades i takt med att bokens succé allt mer blev ett faktum. Att raljera över den och dess huvudperson var nu att slå uppåt, inte nedåt. Man skulle kunna argumentera för att det i dag är en minst lika utbredd folksport att himla med ögonen åt ”Ett litet liv” som det är att gråta till den.

Inte bara Jude utan hela romanen har faktiskt, trots sitt omfång, något konturigt över sig. Saknar man kontext till scenen med munken som beskrevs ovan skulle man kunna tro att romanen utspelar sig på medeltiden; Jude reflekterar rentav själv, vid ett tillfälle, att hans barndom verkar anakronistisk, mer lik ett barnhemsbarns på 1800-talet än någon som föddes… ja, när, exakt? I London Review of Books noterade Christian Lorentzen att romanen tycks utspela sig i ett ”evigt 2007”, där fyra vänner följs åt under lika många decennier utan att någon tid verkar förflyta i den yttre världen. Det får läsningen att ibland påminna om att se på när någon annan spelar The Sims, och mycket riktigt skiljer sig Yanagiharas behandling av Jude inte allt för mycket från ett barn som tvingar ner sina simmar i poolen för att sedan plocka bort stegen.

Omslaget som pryds av Peter Hujars fotografi ”Orgasmic man” från 1969
Omslaget som pryds av Peter Hujars fotografi ”Orgasmic man” från 1969

Den där hanteringen av tid i ”Ett litet liv” gjorde mig samtidigt förtjust när jag först läste den. Författare som tar sig friheter kan fylla mig med en nästan barnslig glädje, och det här framstod som ett praktexempel på att ta sig friheter: att våga sig på något så besynnerligt, nästan fräckt, som att helt okommenterat låta sin berättelse utspela sig i ett vagt definierat och oavbrutet nu. Första gången jag läste den pågick Stockholms modevecka samtidigt, och jag läste i pauser, i baren på en restaurang medan jag väntade på mitt middagssällskap, vilket fick mig att känna det som om jag ingick i romanen, eller iscensatte den. ”Ett litet liv” är nämligen – och det här verkar ibland vara en lite mer förbisedd aspekt – oförblommerat livsstilspornografisk, lika fylld av pynt som den är av lidande. De fyra vännerna, som förutom Jude heter JB, Malcolm och Willem, är konstnärer, arkitekter och skådespelare som under romanens lopp blir så framgångsrika att det nästan verkar parodiskt. Maten är god, sofistikerad och utförligt beskriven, bostäderna är vackra och referenserna till konst, poesi och klassisk musik haglar. Trots det finns det hos flera av romanfigurerna en liksom elak och konservativ hållning gentemot konst och bildning, som när Willems flickvän Philippa skämtar om att deras framtida barn ”kommer att plugga på universitetet i evigheter”, göra installationer av mat och spela cittra med garn. Konstnären JB:s föredragna teknik är lyckligtvis figurativt måleri. Inget flum. När hans konst beskrivs är språkbruket intetsägande och fullt av andlös beundran: ”Tonerna JB hade skapat – kompakt blödande blå och bourbongula – var så avgjort egna att det var som om JB uppfunnit ett helt eget färgspråk.”

Han hittas övergiven i en soptunna som baby, uppfostras av sadistiska munkar, blir utsatt för människohandel av en pedofil och till slut överkörd av en bil.

Man skulle kunna tänka sig att närvaron av all denna lyx och skönhet ska understryka Judes belägenhet. Inte ens under de mest tänkbart goda och bekväma förutsättningar blir han kvitt sitt förflutna. Det är ju i så fall en dubbelt banal poäng: att rika människor kan vara olyckliga; att rika människor, för att vara olyckliga, måste ha ett trauma. När jag läser om ”Ett litet liv” får jag inte heller känslan av att det är den poängen Yanagihara försöker göra. Romanens livsstilsinslag framstår snarare som ytterligare ett exempel på att ta sig friheter, att förlägga romanens handling till en värld där allt är dyrt och härligt, där skådespelare blir Hollywoodkändisar och konstnärer blir utställda på MoMA. Varför? För att man kan! För att man får hitta på.

Hanya Yanagihara

Är: är journalist och författare bosatt i New York, och arbetar som redaktör för New York Times Style Magazine vid sidan av sitt författarskap.

Verket: ”Ett litet liv” (översättning: Niclas Nilsson) från 2015 handlar om fyra vänner i New York och deras liv. Utgåvan är 732 sidor tjock tegelsten som den svenska förläggaren Daniel Sandström först tvekade att köpa in, men övertygades sen den blivit ett fenomen i sociala medier.

Aktuell: Hennes nya roman ”Om paradiset” kom på svenska i den 3 mars 2022 i översättning av Niclas Nilsson.

Och man får hitta på någon som Jude St. Francis, en figur som inte framstår som en person så mycket som ett lapptäcke av en särskild genre amerikansk moralpanik. Han hittas övergiven i en soptunna som baby, uppfostras av sadistiska munkar, blir utsatt för människohandel av en pedofil och till slut överkörd av en bil, vilket orsakar plågsamma och livslånga fysiska men: en skadad ryggrad, vätskande och nyckfulla bensår. Dessutom skär han sig i armarna, vilket gång på gång beskrivs i grafisk detalj. ”The first time he cuts himself, you are horrified”, skrev kritikern Andrea Long Chu nyligen, innan hon fortsatte: ”the 600th time, you wish he would aim.”

Det är den upprepningen, det extrema i Judes smärta och självhat, som Jon Michaud menade utgör romanens styrka. Efter att ha lagt grunden till en roman om kompisar som äter middag och går på vernissage drar Yanagihara undan mattan för läsaren och berättar i stället en historia om sexuella övergrepp, trauma och lidande. Och efter att ha etablerat den förutsättningen överraskar hon läsaren igen, nu genom att förvägra henne den bekanta tröst som man kommit att förvänta sig av sådana mörka historier. Svårigheterna i Judes liv presenteras inte som någonting att senare övervinna, de är bara där, och förpestar tillvaron bortom räddning.

Efter att ha lagt grunden till en roman om kompisar som äter middag och går på vernissage drar Yanagihara undan mattan för läsaren

Men med sju års facit i hand verkar det som om ”Ett litet liv” trots allt väcker just tröst hos de flesta läsare, en ”medlidandets tröst”, för att låna ett uttryck av Toni Morrison. Hon skriver, i ett förord till 1993 års upplaga av debutromanen ”De blåaste ögonen”, om hur hon ville undvika att väcka den typen av reaktion hos läsaren i mötet med huvudpersonen Pecola. Pecola är föraktad, utsatt för incest, verbalt och fysiskt våld, krossad av självhat. I förordet beskriver Morrison hur hon försökte dramatisera rasismens förödelse genom att förlägga den till ”samhällets sköraste medlem: ett barn; dess mest sårbara medlem: en flicka.” Och att lägga tyngden på en så skör och sårbar figur, skriver Morrison, riskerar att hos läsaren väcka en bekväm och trösterik känsla av medlidande snarare än av självrannsakan. Hon konstaterar med en svåröversatt formulering att hon misslyckades med att avstyra den risken: ”many readers remain touched but not moved.” Men hon var medveten om den, och det är påfallande när man läser ”De blåaste ögonen” hur svårt Morrison gör det för läsaren att bortse från smärtan och mänskligheten också hos Pecolas förövare.

Det finns ett begränsat antal personer som skulle kunna inspireras till självrannsakan efter att ha läst ”Ett litet liv”; de flesta av oss kan luta oss tillbaka trygga i förvissningen om att vi åtminstone aldrig har tänt eld på ett barns hand. Tillhör man falangen som himlar med ögonen snarare än gråter åt den scenen kunde man möjligen kunna känna sig manad, efteråt, att rannsaka sin cynism. Men cynismen i en kommentar som Andrea Long Chus riktar sig ju inte till existensen av riktiga personer med självskadebeteenden, utan till en författare som skildrar en sådan person på ett ytligt och sensationslystet sätt.

Judes lidande blir så, på samma sätt som lyxen och skönheten, inte till mycket mer än ett groteskt pynt, oavsett hur det landar hos läsaren. Att gråta är en varm reaktion och att himla med ögonen är en kall. Men det är båda i grund och botten fysiska reaktioner som, när de är över, lämnar ett kusligt tomrum. Däri ligger det verkligt pornografiska hos ”Ett litet liv”.

Om skribenten:

Hanna Johansson är kritiker och författare. Hennes debutroman ”Antiken” kom 2020.

Läs mer:

LÄS MER: Oväntade trenden på Tiktok – får unga att läsa böcker

LÄS MER: 2000-talets städerska ska feja men inte synas

LÄS MER: Böckerna att se fram emot våren 2022

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.