Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ett komplicerat samtidsdrama

Utkikspunkten är en fängelsecell. Där sitter dödsdömda jagberättaren Memory, anklagad för att ha mördat sin beskyddare Lloyd. Björn Gunnarsson har läst Memory.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Petina Gappah
Memorys bok
Översättning: Helena Hansson
Bonniers

Zimbabwiska Petina Gappahs debutbok, novellsamlingen Sorgesång för Easterly, blev en prisbelönt succé. Att skriva en uppföljare till ett sådant genombrott måste ha varit en utmaning, vilket kan förklara att romanen Memorys bok dröjt åtta år. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Från fängelsecellen

Det är lätt att bli skeptisk när en författare har anspråk på att porträttera hela sitt folk, "dess skönhet och fulhet, i hela dess frustrerande komplexitet". Men det är faktiskt exakt vad Gappah gör. Utkikspunkten är en fängelsecell. Där sitter dödsdömda jagberättaren Memory, anklagad för att ha mördat sin beskyddare Lloyd. Hon har erkänt mordet efter hot om tortyr. 
Alltså redan i grundintrigen ett komplicerat samtidsdrama: en fattig ung svart kvinna som påstås ha mördat en äldre rik vit man. Problemet är bara – ett av många problem – att Memory inte är svart. Hon är albino, vilket placerar henne i en speciell kast, omgiven av misstänksamma fördomar i det zimbabwiska samhället. 

Vidriga förhållanden

Att Memory instämmer i Sartres påstående att "helvetet är andra människor" är inte så konstigt. Särskilt inte när de vidriga förhållandena i fängelset beskrivs. Memory har också haft en traumatisk barndom, med en psykiskt sjuk mamma. Men samtidigt har hon, tack vare filantropen Lloyd, fått studera: hon har levt priviligerat,  varit i Europa, sett världen och lämnat sitt ursprung. Ett simpelt svartsjukedrama sätter tragedin i rörelse. 

Motsägelsefullt


Petina Gappah citerar Dickens, och hennes episka skildring av fattiga barns lidanden är helt och hållet i Dickens klass när det gäller att väcka läsarens medlidande. Men mängden ord, fraser och meningar på shona är besvärliga. Vad är syftet att inte översätta? Det motsägelsefulla är nämligen att Memory själv erkänner att hon inte kan skriva på shona. I kolonial anda har hon fått hela sin utbildning på engelska, det enda som anses duga även i det mot all kolonialism så fientliga Zimbabwe.