Att anklaga en känd man för våldtäkt var fram till Weinstein-affären lika med slutshaming och konspirationsteorier om kvinnans avsikt att tjäna pengar eller bli känd. Det krävdes att en bunt kända Hollywoodkvinnor gick ut med sina historier, för att våldtäkt och sexuella övergrepp inom kultursfären skulle börjas ta på allvar och för att #metoo, en av vår tids största kulturella revolutioner, skulle äga rum.
Nu har den bok jag alltid drömt om att få läsa, ute att veta om det, kommit ut. Den tyska kulturvetaren Mithu M Sanyals Våldtäkt, aspekter av ett brott går till botten med såväl historiska och samtida våldtäktsscenarios, samtidigt som den lyckas besvara frågor som: är män kåtare än kvinnor? Hur kommer det sig att våldtäkt betraktas som ett offerframkallat brott? Har våldtäktsoffret ett ansvar och bör vi förlåta våldsverkarna?
Sanyal reflekterar över Ovidius teorier om att kvinnor skulle gilla att bli tagna med våld, vår fascination för historiska massmördare som Jack theripper, Natascha Kampuschs vägran att se sig som ett offer, alla turerna kring Polanski-, Assange- och Weinstein-affärerna, Trumps grab-them-by-the-pussy-jargong, #metoo, fängelsevåldtäkter, de sexuella masstrakasserierna i Köln, kvinnor som våldtagit andra kvinnor genom att utge sig för att vara män, vilket bland annat fått en av offren att hävda : "jag hade hellre våldtagits av en man".
Hon skriver också om Libra, Baharak Vaziris app som garanterar juridiskt säkert sex, som anklagats för att göra narr av den nya lagen och hindra människor från att ändra sig halvvägs igenom sexakten. Ja, allt som berör våldtäktens kulturella ömma punkter och dess självutnämnda domare.
Jag trodde inte att det gick att skriva en så underhållande bok om ett så tungt och viktigt ämne. Jag skrattar ibland även igenkännande när jag läser om erotiseringen av det kvinnliga motståndet. Jag vet inte hur ofta jag har hört eller läst att "nej" är en av de mest erotiska saker en kvinna kan säga. För som journalisten Laurie Penny skriver : "om hon vill ’fånga’ en man måste hon göra allt för att verka som om hon inte vill ha honom, låta bli att svara när han ringer, spela ’svårflirtad’".
Män, skriver hon ironiskt, vill egentligen inte innerst inne att kvinnor ska vilja det de själva vill. Inte undra på att vi har en dubbelmoralisk relation till våldtäkten som sådan och att vi inte är så tända på frigörelsen som vi kanske tror. Sanyal kommer också med exempel på hur både våldsverkare och offer tagit sig ut ur skammens träskmarker, för som den brittiske författaren Lemn Sissay hävdar: "Jag definieras inte av mina ärr utan av min otroliga förmåga att läka".
Är sex och våld alltid lika med ett övergrepp? Jag hade gärna sett en diskussion kring S/M-sexualitetens våldshistoria. Det sexuella begärets många gånger våldsamma natur. Den gråa skalan som kan uppstå i sängkammaren mellan acceptabelt och oacceptabelt våld. Ja, helt enkelt en djupare, såväl sociologisk, som psykoanalytisk analys av begärets dubbla natur. Ibland säger vi en sak och menar något annat. Ett "ja" kan ibland betyda ett "nej" och tvärtom. Att dra alla över en kam och hävda att alla "ja" betyder "ja" och alla "nej" betyder "nej", är att förenkla såväl människans natur och de diskussioner vi för kring densamma.
