Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/14

Ett farväl fyllt av glitter, humor och musik

Christer Lindarw tänker fira sin yrkesmässiga 40-årsdag med mycket humor, musik och glitter, först av allt på Rondo i höst. Vi följde med från mandelkubb i februari till repetitionsstart i Göteborg

En ung, smal kille med ett mjukt utseende och håret i längtan efter Beatlesfrilla, lägger varje kväll fram kläder till sin mamma, i den lilla ettan som de två delar i Eskilstuna. Han stryker och fixar, kombinerar kläderna så att det alltid ser nytt ut. Han tvingar henne att sova med taggiga spolar för att få håret fint och går upp tidigt för att kamma henne och tupera enligt 60-talets ideal.
Mamman är hans allt. Hon uppmuntrar också honom i allt, även om hans intressen är lite udda. Han vill teckna, sy, sjunga och uppträda. 

LÄS MER: After Dark sätter punkt med ny show

Ett par år senare anländer han, ganska full i fan, till en maskeradfest i Stockholm, staden dit han flyttat för att infria sina drömmar att bli modedesigner. Han har frigjort sig från småstadens låsta läge för en ung homosexuell och precis varit i Paris med klasskamraterna på Beckmans och sett en skithäftig dragshow. Den här kvällen blir den första där han klär ut sig till kvinna, i en svart aftonklänning som han själv sytt upp i tyll, dessutom har han satt en turban på huvudet och lockat det bruna håret. Lite senare på kvällen kastar han av sig klänningen inför alla och dansar  i svart spetskorsett.

Röd sportbil, högklackat och glittriga klänningar

Fyra decennier senare parkerar han sin röda sportbil, en BMW Z4 i ett försommarhett Stockholm och släntrar på smala ben ner i underjorden ett stenkast från SVT, där han har sitt lager i en källare fylld av svensk underhållningshistoria. 

Strax efter honom i en annan bil åker de två nyaste killarna i hans jubileumsshow, den sista stora, efter 40 år. Robin Werner och Robert Larsson har blivit handplockade hit och är ganska så lyckorusiga när de beskriver den barndomsdröm de just nu är mitt i. Nu ska de för första gången prova ut klänningarna och allt högklackat de ska ha på sig. De pratar om den obligatoriska fikan, det där tillfället när de slutligen skulle bli godkända, anställda. "Han var hur go som helst. Är du på?, sa han och jag kände typ: Är jag med? Vi har förstått det nu att det är typiskt Christer. Han är jordnära och lugn."

Det finns många sätt att beskriva Christer Lindarw.  När jag ringer Lill Lindfors, som han skapade den tappade klänningen till i Eurovisionfinalen i Scandinavium 1985, är hon snabb att berätta hur förtjust hon är i honom, hon säger att han är en sådan som hon egentligen vill umgås mer med. Dessutom är han ärlig, vilket är skönt: "Den här branschen är ju full av klappade ryggar".

"Jag hatar budgetar"

Christer Lindarw är 63 år och om man frågar om budget, träning och om det är viktigt med ett tydligt ledarskap när man ska sätta upp en stor maffig jubileumsshow, så sänker han både blicken och tonfallet en aning, drar på munnen och svarar med sin fortfarande efter åratal i huvudstaden, något släpiga Eskilstunadialekt med typiska g och l spetsade långt bak i gommen, särskilt när han säger galet, vilket han gör ibland, ganska ofta.
- Nja, jag hatar budgetar.
- Nja, träning är överskattat.
- Nja, det där med chef... Vi är en familj och har högt i tak. Det är inte så domderande, vi skojar fram och leker fram.
Samtidigt har han sin vision framför sig tydligt. Ingen, medger han, gör något utan att fråga honom först.
 
"Åh höger vänster och "Jag vill leva la Dolce vita" och pom pom, ni måste lyfta fötterna, upp, kliv över, och ut höft, höft. Vi tar det från gamla Babsanentrén!"

Koreograf och projektledare Tine Matulessey sjunger, dansar, leder dansrepetitionen på danscentret i centrala Stockholm, det är första repveckan och man börjar med några av After Darks standardnummer. I fikarummet utanför repsalen samlas gänget. En efter en kommer killarna och tjejerna. Ja, de är ju alla män men det är så man säger här i After Dark-gänget. Killarna är de manliga dansarna, tjejerna är killarna som ska bli tjejer. 
Det är andra gången vi ses. Första gången var i februari. På Rondo hade man plockat fram mandelkubben för det är Christer Lindarws favorit. Jag blev förvånad över att han var så smal, så tunn, men sa förstås inget. Nu är det maj och just den här förmiddagen verkar han först lite trött, han har mycket på gång. Han kom just hem från Thailand där han köpt tyger till showen, han jobbar med boken This is it tillsammans med journalisten Christina Kellberg – och så detta stora lapptäcke som just nu växer fram till en jubileumsshow.

LÄS MER: Historien om After Dark ska bli film

"Så kollapsade jag efteråt"

Ännu är inget sammanfogat och det är mycket, extremt mycket, att hålla koll på. Hälsan också förstås. Numer skulle Christer Lindarw inte ställa sig på scen om han var riktigt sjuk. Han vet hur det kan gå; när After Darks 20-årsjubileum skulle firas med stor föreställning, blev han så sjuk att han nästan strök med. 
- Man lär sig av läxan. Jag skulle inte gå in på scen i dag med 41 graders feber. Då hade jag en jätteinfluensa tog några alvedon och körde. Jag var som i dvala, jag var så sjuk, gjorde numrena på något slags autopilot. Så kollapsade jag efteråt. De som kommer in till behandling med septisk chock, även om de får rätt behandling med antibiotika, har ändå bara 50 procents chans att överleva. Jag fick känslan, insikten, att jävlar det kan ta slut fort om man inte aktar sig. Men sedan blir man bättre och frisk, börjar showa igen, man glömmer bort. Det enda är att jag skrev ett testamente, det gjorde jag faktiskt.

LÄS MER: After Dark till Göteborg

Att orka en hel show kräver ju mycket av dig?
- Ja, och nu har vi fått ändra koreografiskt. Jag kanske inte kan fläka ut i värsta dansnumret längre som jag gjort förut, det har mer med ålder att göra. Det är bara att inse när man är 63 år att man kan inte göra samma saker som när man var 30, det går inte. 

Christer Lindarw sitter där i danscafét och slänger käft med sina medarbetare, stämningen är glad och uppsluppen, man kramas och skrattar. 
Han säger att hela den här processen, hela viljan att ta fram en show och en bok handlar om att han vill berätta om sitt liv, om After Dark och om gayrörelsen i Sverige, som gått från 1970-talets tysta värld till dagens öppenhet kring homosexualitet. After Dark betydde något i sammanhanget, plötsligt syntes homosexuella män på ett annat sätt. För det får SVT ett särskilt tack i showen.
- Att de redan på 1970-talet vågade visa våra shower på bästa sändningstid, trots att det var en så vågad och udda grej, det var ju första inblicken som Svenssons i landet hade i en gaykulturvärld.

Själv kom han ut offentligt relativt sent, i mitten av 90-talet och har berättat att han dröjde så länge eftersom han inte tyckte att After Dark var några bra förebilder; "De skulle bara spä på fördomar, att alla bögar är feminina och vill klä sig i damkläder. Nu finns det olika typer att identifiera sig med", sa han till en veckotidning för nåra år sedan.

Vänner dog i aids

Man reflekterar inte över gayhistoriens framväxt utan att nämna aids. Men när ett glatt och stimmigt 70-tal gick över i 80-tal och de första rapporterna om sjukdomen kom, och i dess spår en omvärld i panik över att bli smittad, stängde Christer Lindarw dörren, rent mentalt. Hans plats i tillvaron var på After Darks showscen och där, har han beskrivit, fortsatte livet litegrand som vanligt, oavsett vad som hände utanför. Att vänner dog i aids runt om honom, och skulle fortsätta dö, att hans mormor sa till honom att han varit på fler begravningar än hon själv, berörde honom inte riktigt på djupet.

Det var först för bara ett par år sedan, när han hemma i soffan såg filmatiseringen av Jonas Gardells Torka inga tårar utan handskar på tv, som han plötsligt öppnade upp den där dörren. Och då kom allt tillbaka, i full kraft, plötsligt kunde han sörja. Nu blir jubileumsshowen blir också en hyllning till alla han fått ta avsked till.
- Jag satt därhemma och tårarna bara rann. 

När vi sitter här är det bara två veckor sedan Lasse Flinckman gick bort; den storvuxne, glade Flinckman som var Christer Lindarws parhäst i alla år. Tillsammans med Roger Jönsson startade de After Dark på 70-talet. Nu konstaterar Christer Lindarw att Lasse är borta, att hans aska ska spridas och ingen förutom hans sambo ska veta var. Han suckar. Deras relation var mycket tajt, med åren kom det mer att likna ett gammalt äktenskap, även om de inte hördes lika ofta sedan Flinckman på grund av sin sjukdom hoppade av After Dark. 

Jag har inte sett att du pratat någonstans i media om Lasse Flinckman?
- Jag var ju i Thailand, jag visste redan om det när jag åkte, det tog en vecka innan det kom ut. Det var ju inte oväntat för oss som följt hans sjukdom. Han hade en lungnedsättning, en syreupptagningsnedsättning, han hade problem med det i tio år och hade blivit succesivt sämre. Det känns tråkigt och tomt framför allt. Vi hade ju nästan 40 år ihop, hela vår ungdom. Och vi har skapat den här grejen tillsammans som är ganska unik.

Vad skulle du säga att han bidrog med, vad var hans styrka?
- Hans burleskitet, hans urringningar med hår på bröstet, hans volym och avväpnande humor fick folk att slappna av och få dem att förstå att det här är kul, det är inget som är provocerande eller sexuellt farligt. Särskilt män kunde ju sitta i publiken och vara obekväma och livrädda och kanske tyckte de att jag var lite för snygg och då blev de nervösa för sig själva men så kom Flinckman då och då blev det lättare och roligare. Så han har haft stor betydelse med sin humoristiska charm.

Ny show mixar gammalt och nytt

Att ge sig tillbaka in i sin egen historia blir något av en nostalgiresa. Den nya showen blir en mix mellan gammalt och nytt, många gamla favoriter i repris kommer att få plats, inte minst i en rad hitkavalkader med gamla bekanta Lindarw-figurer som Drottning Silvia, Cher, Lill Lindfors. Han säger att han alltid haft lätt att plocka upp andras specifika sätt att röra sig och visar hur Lill Lindfors  "lägger huvudet på sne, vinklar blicken lite, har handen uppe lite sådär" och plötsligt är Lill bara där.

Vi pratar om nya stjärnor i showen och Christer Lindarw berättar att Adele kommer att finnas med. Vi kommer överens om att det finns något särskilt roligt med Adele, just i krocken mellan hennes utseende och hennes sätt att tala och vara.
- Mixen är ju det som gör henne väldigt populär tror jag, för att hon är grov i mun och kul och skrattar och är glad. På scen ser hon ut som ”one-million-dollar” och glamour, öppnar hon munnen annars är det  typ "wow, vi var ute och festade och jag spydde hela natten!".

Det mjuka surret av symaskiner möter oss när vi kliver in i Christer Lindarws kombinerade lager och systuga. Och en fantastisk syn: här är trångt, trångt med scenkläder, hundratals klänningar från decennier av underhållning. Här hänger den allra första han hade på sig, den i tyll från 1975, här hänger de gigantiska clowndräkterna som nu ska användas igen i jubileumsshowen. Överallt pryttlar, tyg, glitter, peruker, skor. 
Robin Werner och Robert Larsson kliver in med stora ögon, på vägen hit pratade de om hur de själva slitit med egna scenkläder på hemmascenerna; nu är de bland de riktiga proffsen. Christer Lindarw och hans sömmerskor jobbar lågmält effektivt, säger saker som "jag tycker att höfterna sitter för högt upp" och skojar om att de kan sätta brösten var de vill, "en förmån vi har". Det är lite känsligt läge; för en dragshowartist är provning, utan make up och hår i ordning, en inte helt avslappnad situation. Vi får ändå följa med men håller oss undan när det behövs. Ändå är det svårt att undgå hur enormt mycket Robert Larsson ångrar sitt val av kalsonger den här dagen. Skotskrutiga. Det ska han aldrig mer ha på sig.

LÄS MER: Lindarw siktar på en finalplats

LÄS MER: Flopp för veteranerna After Dark

Den lilla vovven Mackan, som är med på alla turnéer, tycker att vi är tråkiga som inte vill leka. Christer Lindarw sätter sig i en av de mjuka fåtöljerna och beskriver hur han jobbar. 
- Jag är ju inblandad i alla led. Jag har en bild framför mig, ett nummer, en dekorgrej, en ljusgrej, jag ser det lite färdigt i huvudet, det måste jag förmedla. Ofta är det så att jag har en vision. Jag ser kostymerna framför mig när jag tänker ut numret och så ritar jag allt.
I de här lokalerna finns hans samlade scenliv, en påminnelse om alla år som flutit förbi, om framgångar och hårt arbete. Jag blir ändå nyfiken på hans liv vid sidan av scenen.

Hur har det sett ut, har det varit lika glamoröst?
- Det beror på vad man menar med glamoröst liv, jag är ju ingen som ligger på divaner och äter praliner och ropar på någon att den ska öppna en champagneflaska, det är inte riktigt svenskt.
- Ganska många har vittnat om genom åren att jag har fötterna på jorden, jag är inte så utsvävande privat. 

Och pengar?
- Jag har ju tjänat pengar. Har en fin lägenhet, jag har kunnat köpa grejer, jag har kunnat resa. Men det är ju mer en resa från tiden när mamma och jag var ensamma i en liten etta när jag var barn, det är ju mer en ekonomisk utveckling som både hon och jag kunde glädjas åt i stället för att traggla så som hon behövde traggla för att få ihop till månadskostnaderna. Men däremot är det ju inte så att man svävat ut. 

Kommer du ihåg något tillfälle när du tjänat pengar för första gången och kunde ge din mamma något särskilt, låta henne dela den glädjen?
- Det första var ett litet diamanthjärta jag köpte till henne med en guldkedja och några små diamanter på, det var det första redan på 70-talet när vi började showa och jag kunde köpa något som inte bara var en blus.
 

"Tjejerna och pojkarna! Vi tar det från pom pom pom. Det är fjäderingången fast utan fjädrar i Kom ut som en stjärna!"

 

Det har blivit augusti och inne på Rondo tronar en lysande After Dark-logga på scen. Tine Matulessey håller i repetitionen, Christer Lindarw sitter i en telefonintervju som dragit ut på tiden, men snart ska de dra igenom showen en första gång, utan scenkläder eller smink. De har varit på plats i Göteborg några dagar och det finns en känsla av koncentrerat lugn i blicken hos de flesta. Så kommer Christer Lindarw, genomdraget drar igång, det är svårt att inte bli berörd, trots att inte alla detaljer är klara. För Lill är där, Silvia, Cher. Ja och så Adele förstås. På golvet ligger en enda guldig konfettibit. Jag gissar att det blir fler framöver. Jag lämnar lokalerna till tonerna av Ja jag vill leva La dolce vita och nynnar på den resten av dagen. Tidigare i våras frågade jag om Christer Lindarw hade några yrkesmässiga drömmar kvar.
- Jag tycker inte riktigt att jag har det. Jag har ju gjort det jag velat i showen, eftersom man har varit sin egen. Men jag har inte lovat att detta är det sista jag gör, detta är det sista stora jag gör. Jag tror inte att jag sätter mig på soffan sedan.