Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Estrid Bengtsdotter, Kristina Thulin (red) | Kerstin Thorvall Book Club

Mycket var hon, Kerstin Thorvall, men aldrig förnumstig och medelklassmätt, skriver Elin Grelsson Almestad som läst en antologi inspirerad av Thorvalls frispråkighet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Estrid Bengtsdotter, Kristina Thulin (red)

Kerstin Thorvall Book Club

Kerstin Thorvall Book Club eller Det mest förbjudna 2.0

Wahlström & Widstrand

När Kerstin Thorvall omnämns är det påfallande sällan på grund av hennes författarskap. Det är naturligtvis ingenting nytt, Thorvalls roman Det mest förbjudna (1976) väckte inte uppseende på grund av språket, utan det explicita innehållet och det då tabubelagda området kvinnlig sexualitet.

Det problematiska i samtida sammanhang är Thorvalls närmast ikoniska status som frispråkig kvinna, eftersom även detta tenderar att skymma hennes primära roll som en stilistiskt skarp författare och skribent. Om det under tidigare decennier rynkades på näsan bland manliga kritiker och chockade moralister hyllas det i dag av kvinnor och feminister. Grunden är dock densamma: ingen talar om litteraturen.

Kerstin Thorvall Book Club är ett tydligt symtom på detta. Ett gäng kvinnliga Stockholmsjournalister – merparten födda på 1960-talet – som mötts i olika sammanhang läser Thorvall och skriver inspirerade av henne om klimakteriet, kroppen, sex och familjeliv. De vill verka i hennes anda och skriva om åldrandet, klimakteriet och att vara kvinna i 50-årsåldern.

Formen är i sig spännande. Efter varje text i antologin finns de and-ra medverkandes kommentarer till texten anonymt. Texterna blir inte ensamma bidrag utan ingår i ett större samtal där varje medverkande snarare bidrar med ett längre inlägg i diskussionen. Det är ett format som säkerligen skulle lämpa sig väl för fler antologier, som inte sällan blir spretiga och ojämna och där skribenterna inbördes har lite eller ingen kontakt med varandra.

Här är dock problemet det motsatta: Kerstin Thorvall Book Club är inte en antologi som plockat kunniga skribenter från skilda håll för att komplettera varandra. Det är ett gäng kompisar med det gemensamt att de alla rör sig i Stockholms medie- och kultursfär och är i samma ålder. Det ger en problematisk likriktning där samtliga är heterosexuella, har barn, är vita och medelklass.

Texterna är utslätade kåserier om att försöka känna sig nöjd med sin kropp, att sakna småbarnsåren, ha ägglossning och sex efter fyllda fyrtio år. En blandning av sajten Familjeliv och tidningen Amelia där mycket fokus ligger på moderskapandet som kvinnoblivandet, att unna sig dyra hudkrämer och kräva en gåva i klimakteriepresent. Det blir ett eftermäle där jag har svårt att känna igen Kerstin Thorvall.

Thorvall må ha varit frispråkig och explicit, diskuterat klimakteriet och varit en sexuell kvinna långt upp i åren, men hon var också en stridbar författare och en klasskildrare av rang. Hon skrev inte bara Det mest förbjudna, utan också romaner som När man skjuter arbetare.

Undertiteln till antologin lyder just ”Det mest förbjudna 2.0”, men särskilt förbjudet är inte det här innehållet. De små glimtarna av politisk formulering i synen på den äldre kvinnan som inte längre gångbar i arbetslivet eller som sexuellt objekt är förvisso intressanta men drunknar i allt det andra.

Jag förstår helt enkelt inte varför jag ska läsa det här. Om det personliga är politiskt, som Thorvalls generationsfränder menade, är det här privat utan att ha särskilt mycket politisk udd alls. Jag har inget intresse av kända kvinnors rynkrädslor, inkontinensbesvär, sexliv eller ägglossningskänningar. Det känns ofta som att ha blivit inbjuden till en tjejmiddag, utan att känna sig intresserad av vare sig deltagarna eller deras lustfyllda delgivande av intima detaljer.

”Varför ska alltid kvinnors biologi vridas och vändas på i offentligheten överhuvudtaget? ... Jag får lust att säga SKIT I DET DU.”, konstaterar Helena von Zweigbergk i det inledande transkriberade samtalet. Jag önskar att hon hade hållit fast vid den ståndpunkten och att diskussionen snarare hade landat där. Varför är vi så besatta av det kvinnliga könets intima detaljer att allt vi verkar minnas av Thorvall är att hon skrev om sex? Blir klimakteriet mindre tabubelagt för att Hanne Kjöller berättar om sina framsteg på gymmet eller Annika Lantz om sin ägglossning?

Det hade behövts en bättre genomlysning av syftet, vad antologin egentligen skulle fylla för funktion. Nu verkar det som att varken redaktör eller medverkande skribenter riktigt vet. De är ett tjejgäng som pratar om intima saker med varandra och som råkar vara kända namn med goda kontakter med förläggare. Själv längtar jag efter smutsen, skevheterna och självtvivlet i Thorvalls gedigna utgivning. Mycket var hon, men aldrig förnumstig och medelklassmätt.