Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ernst Brunner | Där går han 3

Det finns mycket fina skildringar i Ernst Brunners tredje och avslutande del av sin skönlitterära självbiografi. Men först måste man sovra ganska hårt, skriver Monika Tunbäck-Hanson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Självbiografi

Självbiografi

Ernst Brunner

Där går han 3

Albert Bonniers förlag

Efter debuten 1979 har han gett ut närmare trettio böcker, biografier, romaner, diktsamlingar, en doktorsavhandling och från 2014 tre tjocka skönlitterära självbiografier. Ernst Brunners arbetskapacitet är imponerande. Det har blåst runt honom. Utfall mest från feministiskt håll, men också från forskare. Han har under alla år känt sig misskrediterad av ett antal kritiker (DN:s). Brunner namnger sina veder- sakare, ironiserar, vädrar sin avsky och vrider och vänder på alla oförätter till min utmattnings gräns i Där går han 3, den avslutande delen i hans självbiografiska svit. Men i bokens slut konstaterar han ändå lugnt att han visserligen fått utstå en del skit genom åren, men sanningen är att han mest hyllats.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ernst Brunner funderar i bokens början kring begreppet identitet och menar att det finns en identitet som uppstår kring fakta, enbart fakta, men det säger förstås långt ifrån allt. ”Den identitet som jag vill visa fram är av narrativ art.” I berättelserna skall man söka författaren och hans liv är fullt av händelser.

Där går han 3 slutar som Där går han 1 börjar nämligen vid hans egen födelse 1950 på ett köksbord i Svarta Villan i stadsdelen Seppan. Sitt ursprung i dessa arbetarkvarter glömmer han aldrig och skickar ofta referenser dit, även om boken är koncentrerad kring åren 1990–2010. Inga fiktiva inslag, säger han och de minnen han ger litterär gestalt är tagna från händelser som verkligen angått honom.

Om jag alltså bortser från hans ältande runt den person, som kallats allt från kvinnoföraktare, fascistoid, revanschistisk lögnare till machoman. Om jag bortser från en del berättelser om frotterandet i olika författar- och förläggarkretsar. Om jag sovrar i den ändlösa raden av seminarier, galor, premiärer, boksläpp, inbjudningar, mässor, föredrag och resor i ”tjänsten” Europa runt, så är det mycket jag tycker om. Hans kärleksfulla beskrivningar av föräldrarna till exempel och av familjens vardag, av hustrun och barnen (jo, han är närgången: skriver om hustruns otrohet). Påminnelser om hans tidigare böcker ger perspektiv och gör bilden av honom och hans liv rikare.

Brunners föräldrar var alpinister och lusten att klättra går i arv. Ernst Brunner, hustrun och barnen tar sig till Kilimanjaros topp och det är en härlig skildring. Men mest är han här i boken en vandrare med ryggsäck.

Han går ensam mil efter mil i Italien, i Frankrike, i Grekland och berättar vad han ser och om kultur och historia. Också det är givande. Sorglig är berättelsen om brodern som dog i tsunamin och ömsint den om när bröderna tömde föräldrarnas hus och sorterade bort 40 år av liv.

Polemikern Brunner ser med oro på bokbranschens utveckling, där mer eller mindre undermåliga kriminalboksförfattare lanseras stort. Han är oroad över skönlitteraturens framtida ställning, över Bonniers, hans eget förlag. Det är alltmer styrt, menar han, av marknadsförare och ekonomer. Just när jag skriver detta är hajpen runt David Lagercrantz Millenniumbok som störst och jag kan mer än ana vad Ernst Brunner tycker om det.

Där går han 3 är som föregångarna formulerade på en prosa som rymmer både poeten Brunner och romanförfattaren när han är som bäst. Miljöerna lever och berättar – de må finnas i främmande land eller längs Hornsgatan i Stockholm, i Bonniers representationsvilla Manilla, i hans arbetsrum eller i hemmet på Mariaberget. Så detaljrik kan han vara att man till och med får veta färgen på hans skor och det är ganska roligt.