Ernst Brunner, född 5 september 1950 i Tullinge, son till alpinisterna Leopold och Gertrud Brunner från Österrike, författare av en rad romaner, biografier, diktsamlingar, doktorerad litteraturvetare. Biografierna har handlat om alltifrån Edith Södergran, Bellman till Karl XII och Anckarström. Pappan hade varit soldat i tyska armén. I krigsslutet lyckades han fly undan en deportation till Gulag. Båda föräldrarna hamnade i Sverige, fick fyra söner (en femte dog) och såväl mamman som pappan hade hyggliga jobb. Mamman dog i cancer 2012, då hade Ernst föräldrar levt samman i 71 år.
Härmed är den uppslagsmässiga bakgrunden avklarad i torrare och knappare ordalag än som ges i Där går han 1, en skönlitterär självbiografi om och av Ernst Brunner från stunden han föddes fram till 1969. Det skall komma två delar till.
Ernst Brunner är med när han föds på ett köksbord i Svarta Villan (titeln på en tidigare bok) söder om Tullingesjön i en stadsdel kallad Seppan, där låg också företaget Separator (titeln på en diktsamling), fyllt av finnar, balter, tyskar, ungrare. Brunner gräver återigen där han fötts. Han har nästan alltid gjort dikt, prosa och historia av platser i vars närhet han levt (Hornsgatan, Kocksgatan).
Men: ”är med när han föds”? Självklart, men inte beskrivet som här: ”Jag jobbade på fint hela tiden och fick loss en arm”… Så går han på, författaren. Ser ibland världen med barnets öga, talar med barnets mun. Inte barnsligt, men genomskådande, utan vuxna garderingar, rakt på. Det är effektfullt och ganska roande. Sen växer språket, växlar när Ernst blir äldre, lägger barndomen bakom sig och förstår att det finns liv och världar utanför Seppan. Han blir 19 år innan boken tar slut.
Där går han 1 är alltså ett slags skönlitteraturens självbiografi. Kapitlen markeras av årtal, men texten följer inte alltid kronologin. Stort och smått, huller om buller, perspektiv förskjuts. Minnen blandar sig i det pågående, det vill säga författaren, inte pojken, associerar, bryter in, rör till, sticker in frågor: vem kan säkert säga vem man är? Jo, en vinnarskalle var han (ishockey, skidor med mera). Och en ordsamlare med en strävan efter att få grepp om språket på alla nivåer.
Författaren undrar ibland varför han tar med det ena eller det andra. Och det kan man fråga. Jag blir lite uttråkad av de långa avsnitten om tjejer, bröst, muttor, fittor, kön – allt det där som hormonstormarna ställde till med. Han skriver: ”Det fanns i den här åldern bara ett verkligt allvarligt problem. Det var sexualiteten. Då jag avgjorde om livet var värt att leva sökte jag alltid svaret just där. Allt det övriga – livet efter detta, om universum var oändligt, om trons paradoxer hos Heidegger – allt kom i andra hand.”
Ernst Brunner utnyttjar verkligen språket för att fånga in familjens liv, barndomen, lycklig tycks det och dramatisk ibland, som när han räddade sina två bröder ur en isvak och blev hjälte. Så skolåren, sommarjobben, kamraterna (många levde i skiten, söp tills de dog), lärarna (författaren är ganska elak ibland) och vägen bort och ut.
Detaljrikedomen är enorm, texten forsar fram och ur den växer miljöerna: gator, kvarter, hus, rum, vardagshandlingar (hur man öppnar en sardinask). Allt minutiöst beskrivet som på tavlor av X:et Erixson, som han då och då hänvisar till. Tidens gång, världen utanför den lilla, jodå, den historieintresserade Brunner ger också tidsbilder. Ibland som dråpliga politiskt dubbeltydiga berättelser om till exempel Crusses besök och om Shahen av Irans. Han skulle köpa kor, men handlade Drakenplan och robotar istället.
Vad som är sant och vad som är fantasi är inte alltid lätt att avgöra. Minnet minns på olika vis, lägger sig till rätta, förskjuts, glöms bort, kommer ibland tillbaka förändrat. Kanske inte ens Ernst Brunner, som då i uppväxtens tid kunde leva i sin egen värld, vet hur allt såg ut och var – på riktigt.
ÄMNET
I första delen av sin nya svit självbiografiska böcker Där går han återvänder Ernst Brunner till det barn- och ungdomsland som han tidigare utforskat i till exempel Svarta villan och diktsamlingen Separator.
SKRIBENTEN
Monika Tunbäck-Hanson är kulturskribent och kritiker och medverkar regelbundet i GP. Recenserade senast Henning Mankells Kvicksand.
