Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

ERLEND LOE & PETTER AMUNDSEN: Expedition Shakespeare

Mats Kolmisoppi imponeras inte av Erlend Loes och Petter Amundsens Shakespeareteorier.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

I höstas utkom boken Täcknamn Shakespeare, av Gösta Friberg och Helena Brodin Friberg. De båda författarna framhöll tesen att Shakespeares texter håller allt för hög kvalitet för att vara skrivna av en obildad skådespelare. I själva verket är det den betydligt mer förnäme earlen av Oxford som förtjänar äran.
Inte särskilt originellt, med tanke på att de så kallade Oxfordianerna länge gjort sig hörda i Storbritannien.
Inte desto mindre ledde boken till en infekterad debatt på landets kultursidor, initierad av Ernst Brunners svavelosande angrepp på Stockholms kritikerkår ( Aftonbladet, 27/11). I den stora världen finns det "tunga forskare" som motbevisar den befängda tesen att det var bondlurken "Shakspere" som skrev. Brunner frågar sig varför det talas så tyst om detta bland svenska litteraturvetare? Är det kanske så att belackarna försvarar en annan sanning, som är svår att få syn på mellan raderna?
Denna paranoida föreställning om att någon kan ha intresse av att förhindra spridningen av sanningen återkommer i nyutkomna Expedition Shakespeare. Erlend Loe skildrar här ett antal möten med kyrkoorganisten, gelatinimportören och frimuraren Petter Amundsen. Dessa har resulterat i sida efter sida med krångliga och humorbefriade redogörelser för hur man hittar koder i förstautgåvan av Shakespeares verk. Amundsen, som hör till en annan falang än Fribergarna, försöker med hjälp av kunskaper i grekiska, latin, astronomi, geometri, matematik, kabbalism och egyptologi leda i bevis att det var Francis Bacon som låg bakom sonetterna och pjäserna. Dessutom kan det mycket väl vara så att de innehåller ledtrådar om skatter av skilda slag ߪ
Det är en sorglig historia detta, om författaren som tjusas och duperas av Amundsens vältalighet. Men riktigt obegripligt blir det först när man ställer frågan om vilket förhållande Loe själv har till litteratur? För hur viktigt är det egentligen vem som skrev vad? Är det inte resultatet som räknas?