Erika Vallin kallar sin debutbok för en ”scisaga”, vad nu det är. De flesta skulle nog säga fantasyroman, om man nu nödvändigtvis måste hitta en genrebeteckning. I alla händelser är Flickan vid glastornet en välskriven och underhållande äventyrsberättelse – om än något förvirrande och svår att följa ibland – fast förankrad i Stockholms innerstad men med blicken riktad mot parallella världar belägna bortom egendomliga speglars glas.
Tolvåriga Asrins föräldrar har försvunnit under mystiska omständigheter och antas vara döda. Flickan bor hos sin farmor som en dag tar med barnbarnet till ett möte i Stockholms magiska mattesällskap. Men vad än sällskapet sysslar med så inte är det matematik. Tillsammans med två nyblivna jämnåriga vänner, Lima och Max, dras Asrin in i en serie skeenden där de – när de inte går sina egna vägar – styrs av högre och ibland ondskefulla makter och där de mest oväntade saker sker.
Flickan vid glastornet är den förs-ta delen i en planerad trilogi kallad Speglarnas hemlighet. Problemet är att denna inledande volym inte riktigt står på egna ben. Den känns oavslutad med mängder av trådar som hänger löst. Man kan väl anta att de flesta frågorna får sina svar i följande böcker, vilket visserligen skapar förväntningar men också onödig frustration.
Å andra sidan är såväl miljöerna som de centrala gestalterna tydligt tecknade men visst vill jag veta mer om en del av dem, framförallt Asrins hemlighetsfulla farmor med ett förflutet som utrikeskorrespondent. Det kommer nog.
Boken avslutas med orden ”nu började hennes resa”. Och det är så det känns, som att det här är en i och för sig lovande men inte alldeles tillfredsställande inledning till något som kan bli ett riktigt engagerande äventyr. Låt oss hoppas så.
