Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Erik Valeur | Det sjunde barnet

Erik Valeurs debutroman är en storslagen historia om kärlekslöshet och korruption i ett fiktivt Danmark, en hårsmån från verklighetens.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Erik Valeur

Det sjunde barnet

Översättning: Margareta Järnebrand

Forum

Det är inte helt lätt att genrebestämma Erik Valeurs debutroman Det sjunde barnet. Marknadsförd som kriminalroman och belönad med Skandinaviska kriminalsällskapets stora pris Glasnyckeln är det givet att det rör sig om en spänningsroman, men utöver det? Psykologisk thriller? Pusseldeckare med inslag av skräck?

Med sitt långsamma berättartempo och en hyperkomplex intrig blir berättelsen om de sju barnhemsbarnen från Kongslund en alldeles egen sort.

Barnhemmet är navet kring vilket allting kretsar, en plats där mäktiga danskar kom att lämna oönskade barn, och därmed sina hemligheter, i decennier. När sju före detta barnhemsbarn – alla födda på samma BB-avdelning 1961 – ett halvt liv senare börjar motta anonyma brev rivs sårskorpan av det förflutna. Med god hjälp av berättaren, den inte helt pålitliga Marie – den enda som blev kvar på barnhemmet in i vuxen ålder – väver Valeur samman ett myller av berättartrådar, suggestiva barndomsminnen och sanningsjakt driven av politiker och journalister, till en storslagen historia om kärlekslöshet och korruption i ett fiktivt Danmark, en hårsmån från verklighetens.

Boken är en tegelsten på drygt 700 sidor, som bygger upp spänningen långsamt. Någon gång kan jag tycka att det detaljerade berättandet gör att historien tappar styrfart och författarens överanvändning av så kallad foreshadowing – förannonsering av stora händelser – kan blir lite tjatig i längden.

Å andra sidan finns det stilistiskt viga språket och lysande bilderna, i lyhörd översättning av Margareta Järnebrand, som bär mig genom stiltjen och i slutänden gör romanen till en helgjuten läsupplevelse. I en berättelse där spöken och politiker finner sin plats med samma självklarhet känns det på något sätt naturligt att husen kan skaka ”som om en underjordisk demon gned sina axlar mot fundamentet”.