Vore jag ideologiskt stram, skulle jag avfärda Erik Helmersons nya roman Au revoir, Magnus, som alltför medelklassig, dessutom saknande radikalt genusperspektiv och annat godis på menyn –när kommer kravet på kvoterat innehåll i konsten? Nu är jag illojal vänster, utan minsta ruelse över min någorlunda klassresa, och hyser inga krav att i varenda bok få min världsbild bekräftad. Visst är medelklassen dominerande i medie- och kulturlivet, men det ska jag bli förbannad över en annan dag.
Här en alltså en roman om längtan i medelklassmiljö. Om Maria som efter ett tjugoårigt äktenskap med den surögde Magnus – de har en son också, men han har flugit ut – beslutar vara sig själv, och för sig själv, och var passar sådan aktivitet bäst? I Cannes, under pågående filmfestival. Så hon åker dit, för sin saknads skull, sin förbidrömda ungdoms, en turist i filmstjärneland. Hon dagdrömmer också om att träffa en man, hon är ju heterosexuell, inget konstigt i det. Och träffar en man gör hon. Han heter Julien, en lindrigt känd brittisk skådespelare. Han är vänligt illusionslös och en smula lyrisk, något man inte precis kan kalla Magnus.
Det är som Marias längtan varit ett parallellt universum, dit hon nu färdats. För att finna att det i verkligheten är mycket likt och olikt hennes vanliga, och det är i skarven mellan förväntan och realitet – utan att hon riktigt vet åt vilket håll hon lutar sig – berättelsen har sina finaste stunder. Maria lämnar inte sin gamla tillvaro för att inträda i en annan, hon besöker en sinnesstämning, ett gränsland, utforskar en möjlighet. Därav romanens öppna slut.
Det är vackert, och det är vemodigt, precis som det kan bli i främmande land, med en lagom kvantitet alkohol i kroppen. Och med solen i ögonen och vinden i håret, höll jag på att säga. Erik Helmersons roman om borgerskapets vånda inför sin värld av halvöppna dörrar, den har skrivits förut. Vilket inte gör denna variant onödig eller oläsbar.
