Den 2 april 1970 kom Fleetwood Mac till Konserthuset i Göteborg. Peter Green och hans band hade gästat Cue Club i november och nu var det dags igen. Det var en torsdag och jag var väl förberedd som tonårig tempeltjänare med en hel del brittisk bluesboom ringande i tinningarna. Musiken rörde sig hastigt i nya riktningar. Några år tidigare hade Eric Clapton och Cream visat hur begreppet rock kunde uppfinnas igen ... och igen.
Konserten inleddes med Rattlesnake shake med Jeremy Spencers hysteriska maracas, bandet for igenom Then play on med en galopperande Fightin for Madge och planade ut i Albatross blå dimbankar för att sedan växla tempo i en explosiv Oh well. Det var tungt och Peter Green var tveklöst the Manalishi denna kväll - med en fot i det "kokande mörkret". De spelade högt och riten varade i två timmar. Varav hjärtat är fullt - därom talar munnen.
Jag minns alltså konserten mycket väl, men visste förstås inte att detta var en sista akt av den brittiska bluesboomen. Den varade i stora drag från 1965 till 1970. Parallellt med all Beatlemania skapades en revival för amerikansk blues - från deltabluesens Robert Johnson och Skip James till Chicagobluesens Muddy Waters och Howlin Wolf, för att nu inte nämna alla gitarrister med King som efternamn.
Två band spelade en nyckelroll i denna brittiska våg - Yardsbirds och John Mayalls Bluesbreakers. Det var två mobila drivhus där unga vita män med gitarr snart kunde geniförklaras som den svarta amerikanska bluesens framtid. I synnerhet så Bluesbreakers, som bäst ett mördande tätt litet band.
Så här. Eric Clapton börjar i Yardbirds och fortsätter i Bluesbreakers ett år. I Yardbirds spelar både Jeff Beck och Jimmy Page en period. I Bluesbreakers ersätts Clapton av Peter Green som i sin tur ersätts av Mick Taylor. Clapton går vidare i Cream och Blind Faith, Green går vidare i Fleetwood Mac och Taylor går vidare i Rolling Stones. Page förvandlar Yardbirds till Led Zeppelin. Det är ett stycke pyroteknisk musikhistoria i korthet.
Det handlar alltså om en snabb omsättning av bandmedlemmar och ett tufft turnerande på klubb- och pubcirkeln runt England med mittpunkter i The Marquee och The Flamingo på Wardour Street i London. Konkurrensen är uppenbar men det är förbluffande hur snabbt den musikaliska begåvningen kristalliseras under denna tid.
John Mayall spelar en gudfaderlig roll i sammanhanget - han är decenniet äldre, en hårdfört "praktisk" bandledare. Hos honom fanns en bluesologisk allkunskap samt ett häpnadsväckande arkiv av bluesskivor. Återkommande är just vittnesmålen om vilken komplett uppenbarelse det var att höra Robert Johnsons inspelningar från trettiotalet, men till John Mayalls musikaliska talang hör också att han hade precist gehör för andras musikaliska talang.
Denna komprimerade berättelse finns förstås redan berättad flera gånger om - i böcker och senast på film av Wim Wenders och Martin Scorsese och andra. Men två aktuella böcker anländer nu med olika sorters energi - den biografiska i Eric Claptons självbiografi och den närmast förstummande dokumentationen i norrmannen Christian Hjorts Strange brew. Hjort följer de viktiga banden vecka för vecka under fem år - turnéer, inspelningar, intervjuer, kommentarer, medlemsbyten, press. Hur han fått samman detta väldiga material begriper jag inte riktigt. Det är en insats som fimpar det mesta i den förvisso ofta bedrövliga rockboksgenren. Christan Hjort vill inte skriva helgonlegender, men hans bok är förstås en våt dröm för kalenderbitare - och tillika riktigt god läsning.
Vad som slår en är själva skedets intensitet. Allt sker förbluffande tidigt. Både Eric Clapton och Peter Green var mellan tjugo och tjugoett år gamla i Bluesbreakers. Mick Taylor började spela med bandet innan han fyllde arton. Beck och Page började i Yardbirds när de var tjugoett. Steve Winwood lät som Ray Charles redan när han var femton.
Dessa unga män med gitarrer framstod ju snart som ett slags halvgudar med lyran i hand framför upptornande Marshallstackar. Eftersom Clapton blixtrade kallades han "Slowhand" (långsam på att byta brustna strängar) och utmålades snart nog som "gud" av tillbedjarna. Konserterna blev följdriktigt ett slags invigelser som gjorde gitarrsolot till en blandning eldpredikan och slugt småleende satyrdans. Clapton och Green hade en omisskännlig men kontrasterande musikalisk signatur - Claptons frasering är virvlande virtuos och demonstrativ, Greens ton är ändlöst delikat med sin mörkblå, bladvassa böjlighet.
Det handlade förstås om scenmässiga framställningar - Clapton ekiperas som sydstatare med slokmustasch och psykedelisk gitarr, medan Green mest liknar en Kristusfigur i indisk busarong. Man tar inte fel på gravallvaret, men en viktig bit var att både Clapton och Green sjöng och skrev egen musik med så stark repertoarkänsla. Som de amerikanska förebilderna.
När jag ser Fleetwood Mac i april 1970 vet jag alltså inte att det är en sorts ändpunkt. Bluesboomen har vuxit till ett rockuniversum där klubblokaler växlades till arenor och pengar allt oftare byttes mot droger.
I april 1970 hade Green redan beslutat sig för att lämna Fleetwood Mac, vilket sker 25 maj. Han säljer sin Ferrari och ger pengarna till Bangladesh. Samma månad spelar han in den märkliga The end of the game, dundrande instrumentell friform och akut smärta. Samma majmånad gästar Howlin' Wolf London för att spela med Clapton och Stonesmedlemmar. Därefter gästar B B King London och spelar med den beundrade Green. Det är en ganska symbolisk avslutning på den brittiska bluesboomen. Peter Green är då skadad av LSD och går sedan in i tystnaden och psykvården. Hendrix dör den 18 september samma år i kvävningar och Vesparax, Alan "The Owl" Wilson i sin sovsäck den 3 september och Janis Joplin på hotell i heroinöverdos den 4 oktober. De tunga drogerna börjar anlägga en växande kyrkogård.
Det här skeendet återger Eric Clapton i sin levnadsteckning när han är sextiotvå år gammal och nykter sedan tjugo. Det är en skildring som handlar förvånansvärt litet om musik och desto mer om såriga beroenden. Det är berättelsen om killen från Ripley, Surrey som föds av en sextonårig mor och där fadern förblir obekant. Modern är oftast ur bild och morföräldrarna blir varma substitut, men hans livskänsla är ändå att vara ratad och otillräcklig - också när all världslig ära lyser över honom.
Kvinnor som Alice Ormsby-Gore och Pattie Boyd kan knappast kallas moderssubstitut, men sent omsider börjar Clapton se alla brustna kärlekar som grundade i barndomens övergivenhet och en usel självkänsla. Han lever med en oförlöst tonårighet där han ständigt vacklar mellan blygsel och kaxighet. Virtuos? Jag? Hans vandring genom musiken omges av ett psykodrama där drogerna är rutinmässiga bedövningsmedel. När han tillfrisknat från heroinet sjunker han in i en alltmer handlös alkoholism som slutar under 80-talet i grand mal, suicidala impulser och total genomklappning. Rock Bottom.
Claptons självbiografi är därför inte så mycket en musikers självsyn som berättelsen om ett tillfrisknande genom Hazeldenkurer och AA. Att han lyckas överleva sonen Conans dramatiska död 1991 får nog ses som ett avgörande steg.
Nu är det snart fyrtio år sedan Cream och Clapton framstår som en välbeställd och något däst lantjunkare som flugfiskar, samlar på dyrbara urverk och inget intressant har att säga om denna värld. Leende och harmonisk familjefader, men likväl en troende bluesman. "Okay", så sparkar killen från Ripley igång de gamla outspädda bluesspåren till minne av den Robert Johnson som bara blev tjugoåtta. När Clapton återförenas med forna Cream för några pensionsförstärkningar i Albert Hall upptäcker vi att de unga gudarna har blivit äldre herrar - eller snarare tre musicerande konvalescenter.
Jag kikar åter igenom Hjorts blueskalender. Ett har kalenderbitaren ändå missat - den där spelningen på Konserthuset i Göteborg våren 1970. Peter Green återkom småningom från underjorden, med några bländande minuter men oftast skugglik. Magin hade nästan lämnat fingrarna som när han gjorde sin version av Robert Johnson. I ett filmporträtt passerar han snabbt som en silverhårig farbror med lustig hatt och haspelspö i handen. Blues? Nappar det? Oh, well ... Ryktet säger att Greeny flyttade till Sverige. En bekant påstår sig ha sprungit på honom i Blekinge. Vid Kristianopel, typ. Livets flod rinner vidare.
