Eric Alterman | Kabuki democracy Jennifer L Pozner | Reality bites back

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

”And you may find yourself behind the wheel of a large automobile/

And you may find yourself in a beautiful house, with a beautiful wife/

And you may ask yourself, ”Well ... how did I get here?”

(Talking Heads, ”Once in a lifetime”)

Finns det, undrar den amerikanska medieanalytikern Jennifer Pozner, ett samband mellan televisionens realitymiljöer med vräkiga bilar framför stiliga villor och de många överdimensionerade bostäder, som tusentals amerikaner fått överge när de inte längre klarat avbetalningarna på sina lån?

Drömmen om lyx och guldkant gör det svårt att åstadkomma något organiserat av sin egen oförmåga att hänga med. Idealet har kanske ideologiserats till en kollektiv fantasi, men skulden blir förstås privat. Den moderna människan får skriva av sig sin ilska på nätet och sedan är det bra med det.

ANNONS

Det kan också vara de minskade förväntningarna på att höra hemma i ett sammanhang, ett samhälle av igenkännbart slag, som gör att reaktionerna blir så lama när fundamentet krackelerar.

Men varför har då tillhörighetens förhoppningar krympt samman så snabbt?

I USA röstade väljarna förra hösten fram politiker som inte vill veta av något samhälleligt inflytande i något enda hörn av vardagen. Republikanernas angrepp på den offentliga sektorn i delstaten Wisconsin har här blivit en väckarklocka; nu ska systemet uppenbarligen skinnas och tepartyt fortsätta som individuell tillställning hemma hos var och en, utan vare sig sjukförsäkring, kollektivavtal eller federal inblandning där sådan skulle behövas.

På avstånd påminner denna backlash om en realityshow. Politik som grimas, verkligheten övertäckt av oneliners. Företrädarna ser ut som vanliga människor, men är replikerna verkligen deras egna?

Eric Alterman, vänsterliberal journalistprofessor och mediekritiker i The Nation, beskriver dagens USA som en kabukidemokrati, där reformer som utmanar penningkulturen och mediemakten i praktiken är ogenomförbara och där politikerna i stället rollspelar i något som ska föreställa just demokrati. (Kabuki är en japansk teaterform med kraftig stilisering och hård sminkning.)

I Altermans bok Kabuki democracy diskuteras besvikelsen över att så lite förändrats efter valet av Barack Obama. Yes, we can, hette det då, men sedan visade det sig att varken han eller det demokratiska partiet kunde lika mycket som deras väljare hade hoppats på efter åtta år med George W Bush. Ett ledarlöst republikanskt parti kom tillbaka i mellanårsvalet och tonläget i högermedierna är gällt och aggressivt. ”We’re the party of Hell, no!”, deklarerar Sarah Palin.

ANNONS

Den underliggande anklagelsen går ut på att presidenten är oamerikansk. I stället för att hålla inspirerande tal befinner han sig på förhandlingsdefensiven. I David Remnicks Obama-biografi hävdas att om man inte kan få hela grisen får man nöja sig med en skinkmacka. Demokraterna verkar dessutom överraskade över motståndarnas förmåga att blockera, förhala och urholka besluten i Washington. Kongresspolitikern Anthony Weiner beskriver det som att hans partikamrater alltför ofta anländer till ”knivslagsmål med låneböcker under armen”.

Begreppet kabukidemokrati mer än antyder att det inte spelar någon roll vem som väljs. Man sminkar bara om samma gamla ritualer. Men i en delad och infekterad politisk miljö som den amerikanska är valet av lagstiftare naturligtvis inte oväsentligt. Altermans poäng är att strukturerna tycks segare än varje nyanländ och entusiastisk administration kan ana. Går det ens att demokratisera demokratin när allmänheten ständigt förses med goda skäl att förväxla Big Government med Big Money?

Den mest kraftfulla amerikanska vardagsideologin av dem alla är trots allt individualismen. Till och med Thomas Paine, ofta citerad på vänsterhalvan, sa ju att den regering är bäst som regerar så lite som möjligt.

Jennifer Pozner djupdyker i sin bok Reality bites back i det amerikanska tv-utbudet och finner rikliga belägg för hur reality ersatt verkligheten. Konsumtion, egennytta och samhällssyn smälter samman i förströelsegestaltningen av reella problem eller påhittade frågeställningar. I dejtingprogrammen förfyttas huvudpersonen från sitt mediokra, reellt existerande medelklassliv till en attraktiv studiotillvaro med pool och Ferrari (”you may ask yourself, Well ... how did I get here?”), dit tittarna kan längta samtidigt som de förfasar sig över den ytliga bortskämdheten. I en attitydundersökning från Pew Reserarch Center svarar 81 procent av 18-25-åringarna att de i första hand vill bli rika och 51 procent att det viktigaste för deras generation är att bli känd.

ANNONS

Obamas kampanj 2008 visade att det kunde finnas andra strömningar i landet, men nu tycks det som om de tappade sugarna hamnat i tv-soffan.

Gapet mellan rik och fattig i USA är det största sedan depressionen i början på 1930-talet. Vad reality-tv då har åstadkommit är en normalisering av det grandiosa, skriver Jennifer Pozner; av en livsstil utan hållbar framtid.

Fascinationen inför det konstruerade och ouppnåeliga har den lockande tendensen att skymma och trycka undan det samhällsengagerade och trots allt möjliga.

ANNONS