Ensamhet staplas på ensamhet

Familieepos är på en gång det mest smärtsamma, underhållande och egensinniga jag läst inom svensk litteratur på mycket länge, skriver Mikaela Blomqvist. Texten är perfekt avvägt mot det absurda, utan att slå över i ren ironi eller poserande svårmod.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Vad är en familj? Med sin drygt 100-sidiga dansk-svenska debutbok Familieepos närmar sig Johanna Frid och Gordana Spasic ett svar. Diktsamlingen bygger på en slags resonerande dialogform och är på en gång imponerande säker och imponerande vild.

Redan på de första sidorna blir det tydligt att något är fel med familjen. ”engang gav jag min kærestes mor et knus, så hun troede jeg var virkelig liderlig/ måske troede hun at det jeg trængde var en lesbisk erfarenhet med en äldre kvinna/ […] men jeg har lidt svært ved at vide, hvad kvinder i min mors ålder synes/ kigger de på mig som undersåte eller anställd/ fordi… nogen gang undrar jag, om jag verkligen är någons dotter”.

ANNONS

Familjeeposet blir således ett slags rekonstruktionsarbete. Här staplas bilder av ensamheten på varandra. En ung kvinna visar stolt upp sin lägenhet i Råcksta men avslöjas som familjelös av bristen på möblemang och lukten av kattpiss, en halvt försvunnen mor åker förbi ett av jagen i en nedkabbad bil med sin nya tillfälliga, familj: kolatorsken Björn och hans hund Boss. Idealfamiljen finns långt bort, i helt konkret mening. Förmodligen i Norge, där ett av jagens pojkväns exflickvän firar jul med sin glada norska släkt. ”hvordan ska man kunna älska någon der ikke har en far i Oslo?”

Den lätta förvrängning och distans som danskan bidrar med har sin motsvarighet i den förvrängning och distans som finns i själva familjerelationerna. Det är hela tiden perfekt avvägt mot det absurda, utan att slå över i ren ironi eller poserande svårmod.

Till slut bryts familjen ned i minsta gemensamma nämnare som bord och stolar, armar och ben. Den egna familjen är omöjlig att läsa och däri består också dess problem: ”det finns inget i vårt hjem som har En Betydelse”.

När allt är osäkert blir pisset en sista gemensam nämnare. Pisset rinner genom både familj och vänner och pisset är det vi delar både med ”djuren och med danskarna”. Även den kvinnliga erfarenheten reduceras till koncentrerat piss från sjuka urinvägar och den lukt den lämnar efter sig på toaletter. Det danska ordet för urinvägsinfektion, blærebetændelse, visar sig ha oväntade poetiska kvaliteter.

ANNONS

I ett spel med läsarens förväntningar och skrivarskoleestetiken diskuterar jagen kring ord som smärtpunkt och vidnesbyrd. Gamla troper och metaforer avslöjas som stumma men genom boken upprättas också ett nytt, gemensamt språk av simpelthen, Sådana Som Klarar Sig, tabers och cp_donnor. Porrpåsen från US Video blir till en symbol för skammen och Kvikklunsj för det monstruösa norska välmåendet.

Inför den skrämmande sanningen att ”det är helt slumpmässigt, vilka man är satt att älska” upprättas språket, dialogen och lyssnandet som en möjlighet: ”fordi jeg tror det findes en kærlighed i lyssnandet”. Jag tror att det samma gäller för läsandet, av rätt sorts böcker. Till dem hör Familieepos som på en gång är det mest smärtsamma, underhållande och egensinniga jag läst inom svensk litteratur på mycket länge.

ANNONS