Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Zygmunt Bauman var en polskfödd sociolog verksam i England. Bild: MICHAL KAMARYT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Endast dialogen kan rädda oss

Zygmunt Baumans sista bok blev ett slags testamente. Mattias Hagberg läser en dyster samtidsdiagnos.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Zygmunt Bauman

Retrotopia

Översättning: Ola Nilsson

Daidalos

Tillbaka till framtiden. Den gamla filmtiteln vägrar att lämna mitt huvud medan jag läser den polsk-brittiska sociologen Zygmunt Baumans sista bok, den postumt utgivna Retrotopia, som nu kommit på svenska. Enligt Bauman lever vi nämligen i en tid som förväxlat framtid med dåtid. De flesta människor, i all fall i västvärlden, drömmer inte längre om det som ska komma utan om det som har varit. Med blicken stadigt fixerad i backspegeln muttrar de: ”Tänk vad bra det var förr när allt var som det alltid har varit.”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Är du omgiven av idioter?

Retrotopia är inte Baumans bästa bok. Långtifrån. Den är impressionistisk och bitvis något rörig och den saknar de där halsbrytande och nydanande analyserna som fanns i till exempel Flytande rädsla och Konsumtionsliv, men den är ändå väl värd att läsa. Vi talar trots allt om en av Europas främsta sociologer, en tänkare som under flera decennier lyckades sätta ord på de stora linjerna i samhällsutvecklingen med en närmast magisk precision. Själv uppskattade jag framför allt hans förmåga att fånga den flytande känslan i det senmoderna samhället och hans djupa förståelse för konsumtionens roll i våra liv. Mest känd var han annars för den nydanade tolkningen av Förintelsen i Auschwitz och det moderna samhället. En bok som orsakade en del kontroverser när den kom 1989. Enligt Bauman var Förintelsen inte ett irrationellt brott med det moderna samhället, utan en direkt följd av moderniteten och dess övertron på rationalitet och social ingenjörskonst.

Retrotopia påminner mer om ett work-in-progress än den färdigsmälta analysen i tidigare verk. I texten möter vi Bauman mitt i processen. Han resonerar, låter idéer komma och gå, prövar olika infall. När det funkar som bäst får jag känslan av att sitta ner med en klok, äldre person som givmilt delar med sig av sina erfarenheter. Bauman var 92 år när han avled förra året och han lär ha jobbat med boken in i det sista.

Alltså, ett slags testamente. Men vilken typ av testamente?

Jo, ett mycket dystert sådant.

Enligt Bauman har det västerländska samhället förlorat sin optimistiska och futuristiska själ. Där det för bara något decennium sedan fanns en lekfull och positiv syn på det som låg framför oss, finns det i dag enbart oro. Framtiden associeras inte längre med avancemang och framåtskridande utan med social degradering och kris. Som exempel är många föräldrar i dag övertygade om att deras barn kan se fram mot ett sämre liv än de själva haft.

Orsaken till denna oro och pessimism finns, enligt Bauman, i nuet. Samtiden är hyperindividualistisk, extremt ojämlik och stadd i snabb och svåröverskådlig förändring. Ingenstans finns längre några fasta punkter eller trygga ankarplatser. Metaforen för dagen är ett stormande hav, där den starke klarar av att hålla sig på ytan, medan den svage oundvikligen sjunker och riskerar att drunkna. I bokens mörkaste partier kastar Bauman till och med fram tanken att vi är på väg mot ett ”allas krig mot alla”, så som Thomas Hobbes en gång beskrev det.

I denna flytande, ensamma och våldsamma värld är det inte så konstigt att dåtiden framstår som en nostalgisk plats, värd att drömma om. Men, påpekar Bauman, vi kan aldrig backa in i framtiden. Nostalgi, nationalism och främlingsskräck kan inte vara några svar på samtidens problem. Nej, istället måste vi inse att i stort sett alla dagens utmaningar är globala och att vi därför måste skapa ett kosmopolitiskt medvetande, en sann universalism.

Okej, gott så, men hur?

Något överraskande hittar ateisten Bauman sitt svar på den frågan i ett tal av påven Franciscus från våren 2016. Det lyder: Förmågan till dialog.

Ja, just så enkelt och just så svårt. För första gången i mänsklighetens historia måste vi skapa förutsättningar för ett öppet och konstruktivt samtal som inbegriper alla. En sorts global integration utan nationalstatens separation.

Det är lätt att hålla med, men också svårt att föreställa sig. Och där Baumans text tar slut skriver jag: Hur ska detta gå till, rent konkret?

Jag önskar att Bauman hade fått leva några år till. Kanske hade han då lyckats formulera något insiktsfullt även kring detta. Som det är nu lämnade han oss med ett stort frågetecken.