Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bild: Wahlström & Widstrand / AP

En vandring genom hotfulla skogar

Kazuo Ishiguros Begravd jätte är en mästerlig roman, men på ett sätt som avviker från det mesta av den samtida litteraturen, skriver Magnus Haglund. Boken har en särpräglad, naiv ton och ett fängslande långsamt tempo.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

roman

Kazuo Ishiguro

BEGRAVD JÄTTE

Översättning: Rose-Marie Nielsen

Wahlström & Widstrand

Ur GP:s arkiv: Den här texten publicerades första gången i GP 2016-02-10.

Som alltid i Ishiguros böcker handlar det om någonting annat. Man kan tro att Begravd jätte är ett försök att skriva en mer avancerad form av fantasyroman, en äventyrsberättelse i en miljö som påminner om Sagan om ringen och Game of Thrones. De olika händelserna vecklar ut sig som en gobeläng eller ett gammaldags planschverk, med bild efter bild av strapatser och förvecklingar, möten med riddare och trollkarlar, demoner och drakar.

Varför publicerar en uppburen författare någonting sådant, speciellt någon med ett så virtuost förhållande till språket och olika berättartekniker som Ishiguro? Men precis som i Återstoden av dagenDen otröstade och Never let me go, finns det också i den nya Ishiguroboken ett underliggande tema om minne och meningsförlust, med människor som försöker foga ihop de olika skärvorna av sina liv till mer sammanhängande berättelser.

Också detta är en mästerlig roman, men på ett sätt som avviker från det mesta av den samtida litteraturen. Boken har en särpräglad, naiv ton och ett fängslande långsamt tempo, som bygger på att man träder in i de olika stämningsbilderna som om de vore helgonlegender eller medeltida ballader. Det är inte karaktärerna som fördjupas, åtminstone inte i traditionell mening. Tätheten som uppstår har snarare med den utfrätta blekheten i de enskilda ögonblicken att göra, med den fascinerande tvådimensionaliteten, med själva tidens avstannande.

Handlingen i Begravd jätte är förlagd till ett England kring år 500, efter att romarna har dragit tillbaka sina trupper och angler och saxare är på väg att erövra territoriet. Ett äldre par ger sig ut på en lång vandring för att försöka hitta sin son, men deras minnen är fulla av hål på grund av den dimma som sveper in landskapet och sägs komma från hondraken Querigs andedräkt. De slår följe med en riddare och en tolvårig pojke med ett mystiskt sår, och kommer också att träffa Sir Gawain, systerson till Kung Arthur och en av riddarna kring runda bordet.

Det skulle kunna bli fånigt med alla rustningar och övernaturliga skeenden, men Ishiguro behåller romanen igenom ett lågmält och precist anslag som får de olika drömbilderna att haka i varandra. Det finns en sorts hallucinatorisk klarhet i förloppet och man följer mannens och kvinnans våndor och utmaningar som delar av en livsfördjupning, ”den långsamma tråden i ett gammalt pars kärlek till varandra”.

Ishiguro har i olika intervjuer berättat att han ursprungligen laborerade med att placera berättelsen i Frankrike strax efter Andra världskriget, med minnena av Vichyregimen som en del av den underliggande problematiken. De svarta skuggorna som finns närvarande romanen igenom, när människorna vandrar genom hotfulla skogar, över gångbroar och i underjordiska tunnlar, verkar som ett flimmer i medvetandet och det är just så texten börjar tala, med en främmande kroppslighet mitt i det berättande flödet. Skiljelinjerna upplöses, historien blir samtida.