Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

En värld att kliva in i

Kate Zambrenos roman har jämförts med Sylvia Plaths Glaskupan, men den här gången ser glaskupan annorlunda ut, skriver Malin Lindroth. Här finns en blick som hamrar på den mentala glaskupans väggar.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

roman
Kate Zambreno
Green girl
Översättning: Helena Fagertun
Modernista

Så snart en ung kvinna i en roman lever rotlöst i en storstad, i närkamp med sitt inre går tankarna till Glaskupan. Flanöser, kvinnor på glid, maniska älvdrömflickor, ja alla som är tillräckligt unga och känsliga väcker lust att tala om en ny Esther, fångad bakom det mentala glaset. Nu senast lär hon ha siktats på varuhuset Horrids i London, säljande sliskig parfym medan kinderna värker av  leenden. Men nej, jag  håller inte med de kritiker, som menar att Ruth i Kate Zambrenos Green Girl är en nutida släkting till huvudpersonen i Sylvia Plaths roman. Den här gången ser glaskupan annorlunda ut. 

Esther var den ambitiösa som praktiserade på modetidning i New York. I sällskap med Ruth är vi långt från Manhattans glamour, i ett London där lost girls luktar tonfisk ur munnen och tänker mer på att prova kläder än på att göra karriär. Som amerikan är Ruth en främling i staden, men mest av allt är hon en främling för sig själv, lika oförmögen att nå fram till andra som att nå in till sig själv. Hon är död inuti, hennes säng en mjuk grav. Samtidigt drabbas hon oavbrutet av den fysiskt påträngande yttervärlden. Som en klockren gestaltning av alienationen tillbringar Ruth stora delar av sitt liv som en robotlik demonstratris av parfym, upprepande samma fras till förbipasserande kunder. ”Vill du prova Desire?”  

På ytan händer nästan ingenting. Eller rättare sagt, allt som händer är så utan betydelse för Ruth att det flyter förbi som grå dimslöjor på regnvädershimlen. Samtidigt finns ett driv i berättandet och en autenticitet i flödet som gör att det är i stort sett omöjligt att lägga boken ifrån sig. Helena Fagertuns översättning är fenomenal med exakt gehör för ordens valörer. Man kliver ned i ordströmmen och åker med mellan provhytter och barer, till förnedrande sexscener, via kollektivtrafikens outhärdliga trängsel. Romanen är en tillståndsskildring. Ruth försöker att lappa ihop sitt liv till ett filmiskt drama, men dramaturgin kollapsar oavbrutet och hennes nära relationer rymmer ofta ett våld under ytan, så också relationen med bästa väninnan Agnes.  

När en ny pojkvän gör entré mjuknar livet men lättnaden är tillfällig. Rhys vill inte ha sex och Ruth blir frustrerad. När paret äntligen hamnar i säng blir det för ömt för Ruth och hon tappar intresset direkt.   
Romanen är belamrad med citat från Hitchcock, Zelda Fitzgerald, Roland Barthes, Walter Benjamin, The Smiths och andra storheter. Jag tror mig förstå att citaten ska fungera som samtalspartners med texten, men jag hade inte saknat dem om de försvann. Det som gör Green Girl briljant är att den är så helgjuten. Tonen, språket, innehållet fogas samman utan sömmar, blir en värld att kliva in i. I den världen ser jag inte funktionen med citat som bryter in. För mig förblir de en skrivbordskonstruktion som inte integreras i berättelsen som helhet. 

Kate Zambreno har hyllats för Green Girl och för genrehybriden Hjältinnor från 2012. Men i USA har hon också kritiserats för osympatiska kvinnoporträtt. För egen del är jag glad att denna bearbetade version från 2014 – den  första versionen gavs ut 2011 – fortsätter att stå vid den svårälskade kvinnans sida. Dessutom finns ett element i boken, som får mig att tänka att Ruth är allt annat än förlorad.

Någon tycks betrakta henne på avstånd och mer än så. En allvetande röst förföljer Ruth, pratar om henne som sin skapelse, formar henne, förolämpar och objektifierar, för att i nästa stund sluta henne i våldsam modersfamn. ”Om jag kvävde Ruth skulle hon ge ifrån sig ett gällt ljud som en gummidocka. Men jag kommer inte att kväva Ruth, varför skulle jag kväva henne jag älskar henne.”  Berättarperspektivet är alltså dubbelt. I långa stycken följer vi Ruth i tredje person. Sedan bryter plötslig jaget in, överfaller nästan. Vems är blicken? Jag läser det som en del av Ruth. Som sådan blir det en förbannelse – men kanske också en rädding?  

Att ställa diagnos på romangestalter är nästan alltid onödigt. Men i det här fallet när jag hört fler än en dra parallellen till Glaskupan känner jag mig ändå manad att peka på att det mentala tillstånd som skildras i Green Girl är ett helt annat än det som skildras i Sylvia Plaths roman.   

Ruth är vårdslös, känslig och ensam, men hon är inte sjuk och hon behöver inte läggas in. Tvärtom vågar jag påstå att Ruth, mycket tack vare den fritt flytande blicken, är på god väg att bli allt annat än en lost girl. Blicken är stundtals elak. Den raljerar, har synpunkter på bröst. Men det är också en blick, som hamrar på den mentala glaskupans väggar, slår ett nät av sprickor i glaset.

Ruth kan uppenbarligen lyftas ur sig själv, föra bitvis klarsynta samtal med sig själv, se sig själv som del av en kultur och vara kritisk. Och i slutänden är det här jag anar en annan tid runt hörnet. När jag lämnar Ruth halvt i extas, i trängseln på Oxford Street känns skriket hon längtar efter fullt möjligt. Inte idag, inte i morgon. Men tids nog.