Timmen är sen, julafton 2012. Édouard Louis är 20 år gammal och har nyligen avslutat manuset till debutromanen Göra sig kvitt Eddy Belleguele, som snart ska göra honom berömd långt utanför Frankrikes gränser. Bokens inledande mening är redan klassisk: ”Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne.”
I den nya romanen Våldets historia – där han åter litterärt gestaltar händelser och skeenden ur sitt eget unga liv – är tonen om möjligt än mer svärtad och smärtsam. Han har lämnat den homofoba, våldsbenägna uppväxtmiljön i ett arbetarsamhälle i nordfranska Picardie, flyttat till Paris och börjat studera sociologi.
Det är natt. På Place de la République möter han en något äldre man, Reda, som raggar upp Édouard och följer honom hem. De älskar. Reda berättar om sig själv, sin fattiga familj, fadern som kom som invandrare från Algeriet på 1960-talet.
När främlingen ska gå upptäcker berättaren att hans mobil är borta. Reda vägrar erkänna att han har tagit den. Istället får han ett vredesutbrott, nära nog stryper Édouard och våldtar honom brutalt under pistolhot. Den traumatiska natten skildras gång på gång, ur olika perspektiv. Offret har ett maniskt behov av att berätta om händelserna för de människor han möter.
Redas nordafrikanska ursprung saknar inte betydelse. Har Édouard blivit rasist just för att han hatar sin förövare? Var det rätt att polisanmäla den man som så grovt förgrep sig på honom, att kanske låta honom dömas till ett långt fängelsestraff, eller borde han bara ha struntat i det hela, slickat såren, låtit livet gå vidare?
För betraktaren, den utomstående, är det lätt att avgöra vad som är rätt och fel. För våldtäktsoffret är sanningen långt mer komplicerad. Vilket med plågsam tydlighet framgår av Édouard Louis lika obehagliga som briljanta roman.
