Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

En svindlande säker romandebut

Att Isabelle Ståhl, som vass kritiker på SvD och doktorand i idéhistoria har koll på idéinnehållet är väntat. Att hon dessutom är en skicklig prosaist som kan konsten att klä idéerna i kropp och handling imponerar stort på Malin Lindroth.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Roman
Isabelle Ståhl
Just nu är jag här
Natur&Kultur

Det finns en sekvens som återkommer i Isabelle Ståhls debutroman Just nu är jag är. Huvudpersonen Elise rör vid ansikten och kroppar och tänker på allt vad som finns under den tunna huden – hjärta, hjärna, lungor, skallben. I beröringen finns förundran och en skräck som skär rakt in i den kollektiva skräck som lär frodas i Instagramgenerationen. Finns liv under ytan? Finns ett lyckligt liv bakom skenet av lycka?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Blir förälskad


I romanens början tycks Elise luta åt att svaret på samtliga frågor är nej. När hon driver runt i Stockholm, bedövad av vin och Stilnoct, på väg till eller från nya Tinderligg är hon sömngångaraktigt förlorad i ett tillstånd där hon varken hittar in i eller ut ur sig själv. Om Elise hade hetat Jack och levt på sjuttiotalet hade hon kanske varit en frihetshjälte on the road. Men i den tid som är nu är läget ett annat. Världen har hamnat i "present shock" – för att låna en term av den amerikanska mediaforskaren Douglas Rushkoff – och att supa, flanera och knulla runt sker med andra förtecken. Allt som inte händer just nu blir oväsentligt för Elise och det som anses göra det övermannar henne överallt ifrån. En kurs i konstvetenskap och timvikariat som expedit förbinder henne med sytrådstunna band i yttervärlden. Men det ögonblick Elise hela tiden längtar till är ögonblicket innan Tinderdejten kliver in på baren. Hela tiden återvänder hon dit, till männen i vars liv hon inte vill göra avtryck.
Att någon skulle kunna nå Elise där i bubblan verkar snudd på omöjligt. När hon lär känna Victor och han, efter en trevande inledning, blir förälskad blir det så i alla fall. Snart är de ett par och Elise konstaterar att hon aldrig mer vill vara en ensam kvinna med kladdigt smink i kön till 7-Eleven sent om natten, i väntan på mikrovärmda kolhydrater. 

I en rävsax


Storyn kan låta sliten, så till den grad att jag inledningsvis är lite vaksam. En tvåsamhetsblues från innerstaden alltså? Har vi inte hört det förut? Jo. Fast det fina med Isabelle Ståhls roman, ska det visa sig, är hur den medvetet återvinner det mest nötta av grepp och fyller med ett fördjupat idéinnehåll. Några livspussel är det alls inte fråga om här. När Elise och Victor flyttar ihop och försöker bygga något gemensamt är dilemmat existentiellt, på riktigt. Elise lever som i en skymningszon mellan det levda och det iscensatta livet. Hon försöker att odla sin författardröm och värmer sig vid Victors röst, men hon sitter som i en rävsax, klämd mellan sken och verklighet, och snart tål relationen inte trycket.
Att Isabelle Ståhl, som vass kritiker på SvD och doktorand i idéhistoria har koll på idéinnehållet är väntat. Att hon dessutom är en skicklig prosaist som kan konsten att klä idéerna i kropp och handling imponerar stort på mig. Vad vi får är inget mindre än en svindlande säker romandebut, som skriver sig rakt ned i samtidsäcklet, ned i det förtvivlade främlingskap som uppstår där gränsen mellan levt och instagramat liv blir allt svårare att upptäcka.