En superhjälte på operascenen - Rickard Söderberg

December är julkonserternas tid. Julen 2016 gjorde operasångaren Rickard Söderberg En klassisk jul tillsammans med sångerskan Arja Saijonmaa. De reste hela landet runt och schemat var fulltecknat. Samtidigt härjade trollen som värst mot en pojke i luciakrona, som medverkar i en reklamkampanj. När pojkens föräldrar fått nog och bilden togs bort lade Rickard Söderberg upp en bild av sig själv i stället, med texten: ”Här får ni en annan luciapojke som ni kan harassa hur mycket som helst. Ni kommer inte att komma någon vart …”

– Nä, de gör ju inte det. För varje ful kommentar jag får, sluter underbara kärleks

warriors upp och står vid min sida med fina kommentarer och bygger en mur mot hatet.

Flitig samhällsdebattör

Bredvid sin musikaliska karriär på scener både i Europa och resten av världen, som opera-sångare, solist och musikalartist, är Rickard Söderberg en flitig samhällsdebattör i frågor om människors lika värde, klimat och hbtq-rättigheter. Detta har resulterat i en hel del hot och hat och det hade varit lätt att lägga fokus på det, men det är inte så han vill ha det. I stället väljer han att möta allt med kärlek.

När det gällde luciabilden krävdes det, enligt Rickard själv, inte så mycket mod för att stå upp eftersom han visste att så många stod med honom. I andra sammanhang kan det vara svårare.

– Modet kommer från min övertygelse och tro på kärleken och den värld jag vill leva i.

Att tro gott om andra människor och att behandla alla schysst och lika, har han från mamma Majvi och uppväxten i Halmstad.

– Mamma är alltid på det sättet. Jag har aldrig varit med om att hon har trott ont om någon och nu har jag möjlighet att formulera det på ett sätt som är jag. Vi lever i en värld med så mycket rädslor och mörker att jag tror att vi behöver vara så många som möjligt som talar om vilken värld vi vill ha.

Uppväxten var på ett sätt smärtfri. Alltid total uppbackning i allt hemifrån. Tillåtande föräldrar som gav honom möjlighet att redan tidigt ta eget ansvar gjorde att han fick med sig modet att våga vara den han är. Något han tydligt satt ord på i den vackra visan Ditt sladdbarn till son. "Det viktigaste låg inte i lådor och kartonger när jag flyttade. Det la du med omsorg ner i mitt hjärta i ditt sladdbarn till son.”

Där fanns också andra sidor. Mobbning i skolan. Rum och platser han än i dag inte vill återvända till på grund av det som hände på högstadiet. Han vill inte göra en stor sak av mobbningen, men menar att den ändå innebär att han vet hur fruktansvärt det är att bli utsatt.

– Det gör att jag inte har några marginaler när jag ser det i dag. Inget ’lite får de tåla’, inget sånt! Jag kan därför inte se något vackrare än att försöka dela med mig av den grundtrygghet jag fått med mig hemifrån till så många andra som möjligt.

Med musiken som yrke

Det var även hemma i Halmstad den första riktigt storartade musikupplevelsen kom. 15-år gammal sjöng han för första gången solo med en orkester. Han kände sig hemma, men det var som pianist han sedan tog sina första steg mot musiken som yrke. Han övade flitigt, ville vidare och bestämde sig för att öka tempot. Det året han gick i åttan läste han in både åttan och nian och i nian läste han in gymnasiet. 16 år gammal var han klar med skolan och flyttade till folkhögskola i Ljungskile.

– Det var där jag på allvar insåg att det bara finns opera för mig. Min sångpedagog där, Ingegerd Tyrenius, öppnade dörren till operavärlden och lät mig orädd gå in. Hon visade på det underbara. När jag sedan läste på musikhögskolan i Göteborg, fortfarande som pianist, lärde Sten Sjöstedt mig hantverket rent fysiskt.

Väldigt fysiskt visade det sig. Den här kvällen sitter Sten i publiken och Rickard berättar med värme från scenen hur Sten tryckte upp honom mot väggen och tog vad han i det närmaste liknar vid ett stryptag om hans hals och sa ”sjung nu då pojk”. Metoderna fungerade, för Rickard tog tåget till Köpenhamn, med Sten i telefonen ända fram till auditiondörren på Det Kongelige Teater och kom in. Under det sista året var han mer ute på operascener runt om i Europa än han var på skolan.

Främst har han tolkat barockens verk, och har på världens scener framfört Beethoven, Mozart, Vivaldi och en handfull andra namn som imponerar på den operakunnige. De prestigefulla rollerna betyder dock inte att han är främmande för det mer folkliga och publika - Rickard Söderbergs namn syns allt flitigare i musikalsammanhang. Han är lika bekväm med operans Händel, som med musikaler som Evita och Dr Zjivago. På Grammisgalan 2013 framförde han Carmen iklädd en magisk barockklänning, en i sig talande symbol för hur Rickard Söderberg rör sig sömlöst mellan de genrer som berör honom.

Är en aktivist

Att vara operasångare ger Rickard Söderberg tillgång till offentliga rum han annars inte nått. Han bjuds in i rollen som sångare, men väl på plats är han aktivist och smyger in frågor som ligger honom varmt om hjärtat.

– Det vet de som bokar mig om. Det är en slags tyst överenskommelse att jag får lov att ta den rollen. Jag leker att jag är Bruce Wayne. Operasångare by day och superhjälte by night. Det är det coolaste med mitt jobb. Privilegiet att jag tack vare mitt yrke har den här plattformen som tar mig till platser som en kungamiddag på slottet, och då vill jag utnyttja det. Den dagen jag inte gör det längre är det dags att lämna plattformen till någon annan.

Det är inte aktuellt ännu, än så länge utnyttjar han rampljuset ordentligt. Som till exempel när han blev inbjuden till UD efter att i en debattartikel krävt att den svenska ambassaden i Moskva skulle hissa regnbågsflaggan under Stockholm Pride. Det blev startskottet för ett större synliggörande i Sverige av den förfärliga situationen för Rysslands HBTQ-personer.

Kärlek enligt Rickard ett val du ständigt måste göra, varje dag och varje minut.

– Ibland är det pissjobbigt och tungt förstås, för det kräver att jag aktivt står emot en impuls att bara skrika och bli helt vansinnig. Att vara kärleksfull är inget viloläge.

Det är viktigt att kärlek inte förväxlas med att vara passiv. Det är som Mahatma Gandhis ahimsa, alltså icke-våld i praktik och tanke.

– Men det är inte lätt med ahimsa på Twitter, säger han.

Lättare var det den där morgonen när han hörde ett gäng killar kalla en kvinna för hora bakom hennes rygg vid hotellfrukosten. Han tog sin gröttallrik och ställde sig nära dem. Väldigt nära. För nära. Där stod han tyst och åt sin gröt. Mycket medveten om att de visste att han hört vad de sagt och att de visste vem han var.

– Det där är ahimsa, att bara knacka lite. Att de inser själva vad de gjort är tusen gånger starkare än att jag skulle gått dit och hojtat ’så får ni inte säga’. Då hade de bara tyckt att jag var dum i huvudet. Nu kunde jag göra detta i stället, i kraft av min offentliga person.

Många hotellnätter

Att ha musiken som yrke innebär för Rickard ungefär 240 hotellnätter per år. Då är den dagliga kontakten med maken Anders mycket viktig. De umgås via videosamtal och kan på så vis vara med varandra när de grejar med sitt. Rickard och Anders bor tillsammans i en lägenhet i Malmö och kärleken dem emellan är oerhört stark. Den som inte sett Rickards dans American smooth från Let’s Dance bör genast googla fram den. Det han visar i dansen beskriver han med ord som villkorslöshet och fullständig frihet.

– Fast egentligen finns det inga ord. Anders är en del av mig. Lika viktig för mig som jag själv är. Det finns aldrig några krav och därför finns det heller ingen plats jag hellre vill vara än hos honom.

Logen på Lorensbergsteatern, där konserten spelas i Göteborg, är liten och full av vackra saker. Glittrande armband. Broscher och pins. Parfymflaskor, smink och en regnbågsfärgad gran. Framför spegeln sitter Rickard Söderberg och sminkar sig. Lager för lager växer de karaktäristiska svärtade ögonen fram med hjälp av eyeliner, kajal, ögonskugga och långa täta lösögonfransar. Han är avslappnad och äter samtidigt vegansushi som visar sig inte vara någon höjdare.

– Jag gör mig klar nu, sen är det soundcheck, jobbar nån timme vid datorn och sen kör vi. Jag sjunger inte upp inför föreställningar som denna julkonsert, bara inför operaföreställningar.

Just nu sänds Gatans kör på SVT, ett program där Rickard Söderberg sätter ihop en kör bestående av hemlösa personer. Ett projekt han svarade ja till direkt, utan att ens titta i sin kalender. Det var tanken att sätta ihop en kör av människor i samhällets utkant som lockade. Att det också var en tv-produktion var sekundärt.

– Många av de hemlösa upplevde för första gången känslan av att sjunga i kör. Den känslan var minst lika omtumlande för dem som det var för mig att träffa dem och tvingas ta ny ställning till gamla föreställningar jag hade.

Kören har fortfarande kontakt och de har framträdanden inbokade.

December har blivit januari och de rasistiska kommentarerna om luciapojken har avtagit, men trollen finns kvar. De hittar ständigt nya personer att ge sig på. Det finns stunder när Rickard Söderberg inte orkar med allt som skrivs. När han stänger datorn och väljer att inte svara för att han inte vill mata hatarna. Ibland måste han ta både ett och flera djupa andetag för att inte svara på något i affekt. Då påminner han sig om vilken värld han vill leva i.

– Mycket av den värsta ondskan släpps igenom för att de goda inte orkar stå emot. Vi måste därför hjälpa varandra att fortsätta orka. Inspirera varandra. ’Jag ser att du är trött. Jag är också trött. Vi kan vara trötta ihop en stund. Sen tar vi en kopp kaffe och så kör vi igen och fortsätter att rädda världen.’

Karin Löwing

namn@gp.se