Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

En sorts lyrisk roadmovie med Stewe Claeson

Stewe Claeson menar att det är förmätet att skriva om sig själv och sina resor. Men vare sig han vill eller inte så är det faktiskt han som står i fokus – och det är Johan Werkmäster tacksam för.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Essä
Stewe Claeson
Snön faller i Cochise County
Norstedts

Stewe Claeson är inte bara romanförfattare och novellist av rang. I över 40 års tid har han förtjänstfullt översatt och introducerat samtida lyrik från USA – en gärning som i boken Snön faller i Cochise County placeras i ett sammanhang, ett amerikanskt poetiskt landskap som han under decennier utforskat grundligt, vilket ger nya dimensioner åt de texter han tolkat. Ett antal nyöversätta dikter ingår i volymen.

Kloka funderingar

Inledningsvis sitter författaren vid ett cafébord i Tucson, Arizona och väntar på en mångårig vän, poeten William Pitt Root, som blir ett slags samtalspartner och bollplank i den irrande berättelsen. Claeson vill gärna göra sin vän till centralgestalt, någon ”som inte är jag”, för att slippa framhäva sin egen person. ”Att skriva något som kunde uppfattas som memoarer får det att vrida sig i mig”, utbrister han och menar att det är förmätet att skriva om sig själv och sina resor. Men vare sig han vill eller inte så är det faktiskt han som står i fokus. Vilket jag är tacksam för. Klokare och mer underfundiga funderingar stöter man sällan på.

Är dikten bra

Claeson utgår från de otaliga resedagböcker han under hela sitt vuxna liv har fört, tusentals handskrivna sidor. Han väljer ut ett antal avsnitt som rör färder i USA, skapar en helhet – ett ”slags rese-tanke-dagbok” – och lägger till några amerikanska dikter som han tyckt om. Helheten är betagande, präglad av en varm ton som skälver av återhållen passion men också av vemod, stundtals spetsat med en gnutta sentimentalitet.

”Finns det något mer upphetsande än en exakt metafor”, säger han vid ett tillfälle till sin kompis. De flesta människor skulle tveklöst svara ja på den frågan. Kanske förmår inte Claeson övertyga någon om motsatsen, men han gör åtminstone ett lovvärt försök. Överhuvudtaget är hans resonemang om poesins väsen alltid intressanta. Han hatar alla försöka att klumpa ihop och etikettera diktare. Det är bara en sak som är viktig: Är dikten bra? Berör den? Träffar raderna mig?

Lyrisk roadmovie

Stewe Claesons bok blir en sorts lyrisk roadmovie. Han rör sig över stora delar av USA, genom öknar och indianreservat, längs Kaliforniens kust, i New England, New York, Michigan och Arizona. Överallt träffar han mer eller mindre kända poeter. Men man vet sällan vid vilken tidpunkt han befinner sig var. Kronologin har slagits sönder, då och nu flyter samman, minnena gör tvära kast.

Författaren är ingen äventyrlig resenär. Han befinner sig helst i ett rum och samtalar med poeter och förläggare, eller sitter och läser eller gör noteringar i anteckningsböcker med en kopp kaffe bredvid sig. Om detta berättar han stillsamt, ibland nästan mumlande, på en prosa som kan förefalla disträ men i själva verket är mycket precis.

Blygsam men stolt

Och han har en avsikt med sin text: ”Inte att få läsaren att se mig i detta landskap, utan att se detta landskap självt, och att med landskapet som bakgrund tillgodogöra sig texter som skapats där och som lever av just detta landskap och i sig skapar det.” Men visst syns också Stewe Claeson i denna bild, kanske i en öken, blygsam men också stolt med en bredbrättad hatt som skydd mot solen.