Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

En sorgesång över havets offer

Ingen vet hur många som drunknat på Medelhavet sedan EU började skärpa sin gränspolitik för drygt tjugo år sedan. I reportageboken Båt 370 gör Annah Björk och Mattias Beijmo ett försök att synliggöra en av alla bortglömda tragedier. Ett starkt och viktigt dokument, tycker Mattias Hagberg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Nästan varje dag flimrar notiserna förbi. Fem döda. Tjugo döda. Hundra döda. Siffror utan någon egentlig substans, utan sammanhang. Döden på Medelhavet håller på att bli en abstraktion, en markering i en kolumn. Mänskligt liv förvandlat till statistik. Ingen vet hur många som drunknat på Medelhavet sedan EU började skärpa sin gränspolitik för drygt tjugo år sedan. FN:s flyktingorgan och andra organisationer talar om över tjugotusen döda. Men det är bara uppskattningar. Mörkertalet är stort och den verkliga siffran är förmodligen mycket högre.
Varför är dessa liv inte värda mer uppmärksamhet?
Eller, för att tala med den amerikanska filosofen Judith Butler: Vilka liv är sörjbara och vilka är det inte? Vilka dödsoffer fyller våra tidningar och nyhetsprogram med sorg och förtvivlan? Och vilka går närmast obemärkt förbi?

En av alla bortglömda tragedier


I reportageboken Båt 370 gör Annah Björk och Mattias Beijmo ett försök att förflytta samhällets blick. Med närmast manisk besatthet har de båda författarna bestämt sig för att synliggöra en av alla bortglömda, eller snarare bortträngda, tragedier.
Natten mellan den fjärde och femte januari förra året sjönk en överlastad gummibåt med 53 flyktingar på havet mellan Turkiet och Grekland. 13 överlevde, alla andra drunknade. Annah Björk skriver: ”Jag ska behandla den här båten som svenska myndigheter eller tidningar gjort om det varit ett kryssningsfartyg i Östersjön som sjönk, istället för ännu en båt full av flyktingar.”

Egna känslor skymmer sikten 


Som reportage har den här boken en hel del brister. Det märks att varken Annah Björk eller Mattias Beijmo har någon egentlig vana av att arbeta som undersökande journalister. Deras egna tankar och känslor skymmer alltför ofta sikten. Som läsare vill jag veta vad de sett, vad de upptäckt, inte vad de känt – åtminstone inte i varje enskild scen. Gång på gång ställer sig författarna i vägen för den historia de vill berätta.
Det är synd, men förlåtligt. Deras ärende är mer än angeläget och läsningen är bitvis så smärtsam att jag under långa stunder måste lägga ifrån mig boken. Särskilt mot slutet, när Annah Björk och Mattias Beijmo tar ett steg bakåt och låter de som överlevde katastrofen och släktingar till de som drunknade komma till tals. Då är detta ett starkt och viktigt dokument. Då förvandlas Båt 370 från ett personligt reportage till ett gravmonument, till en sorgesång över några av de människor som dött till följd av EU:s cyniska flyktingpolitik.
Särskilt smärtsam är den här boken i ett antal gestaltande partier om själva färden från stranden i Turkiet mot undergången halvvägs till ön Lesbos. Annah Björk och Mattias Beijmo beskriver de skräckinjagande timmarna ur 29-årige Ahmads ögon, en av de män som överlevde. Här finns en passage som berättar hur sjuåriga Lamis från Syrien dör i hans armar efter att den överfyllda gummibåten brutits sönder av vågorna, en passage som omöjligt kan lämna någon oberörd: ”Ahmad håller om henne. Han kysser henne på pannan och lägger henne på rygg i vattnet. Han försöker dra åt flytvästen, så att hon kan ligga och flyta fridfullt i sin sista vila. Han vill inte se hennes lilla kropp sjunka. Men flytvästen är för stor.”

Pågående trauma


Som sorgesång behöver den här boken många efterföljare. Döden på Medelhavet är ett pågående trauma som måste uppmärksammas och bearbetas på en rad olika fronter. Även dessa liv måste bli sörjbara – även dessa liv måste räknas.
Det handlar om att synliggöra, om att få enskilda människor att träda fram som människor – och inte bara som statistik. I grund och botten gäller flyktingkatastrofen just detta – människor som förövats sin mänsklighet. Människor som offras, likt djur, för att upprätthålla föreställningen om en gräns, om ett Europa som ett slutet territorium.
Kanske är nekropolitik det ord som bäst fångar situationen. Det är ett begrepp som myntades av den kamerunske filosofen Achille Mbembe för att sätta ord på politiska beslut som indirekt tvingar in människor i livsfarliga situationer.
EU:s gränspolitik är inte utformad för att döda. Men den orsakar död – anonym massdöd. I Annah Björks och Mattias Beijmos reportage blir detta förhållande tydligt. Medan de försöker kartlägga vad som egentligen hände den där natten mellan den fjärde och femte januari 2016 pågår livet som vanligt runt omkring dem. Ingen annan verkar ha ork att sörja en ensam båt och dess offer.