Scenkonst blir sällan föremål för politisk debatt, men Jens Peter Karlssons pjäs om fascism, Den avvikande meningen, i Regionteater väst uppsättning, försökte Sverigedemokraterna stoppa i regionfullmäktige. Konsten red ut stormen och vann.
Även i Mörkrädd, Karlssons nya pjäs för Masthuggsteatern, tänder han varningslampor för hoten mot demokrati och frihet. Men den här gången är de inbäddade i en science fictionvärld och går tätt inpå högstadie- och gymnasieungdomarna. Pjäsförfattaren har själv regisserat och uppsättningen spelas i vanliga klassrum. I Kålltorpsskolan fungerade en aula under ombyggnad fint för premiären.
Två skådespelare, Anna-Carin Henricsson och Hans Brorson, lite musik och några videoprojektioner är det enda som bryter mörkret. Och knappt det. Henricsson och Brorson är svartklädda, men huvorna på tröjorna har Råger Johansson försett med lysande slingor och insidorna är klädda med reflekterande material. Huvudena dyker upp som svävande bilder och presenterar sig som återsken från en annan dimension. Lätt att ta till sig för den virtuella generationen.
Allt från politik till fysiska lagar
Paret är ute på en räddningsmission och trots den fiktiva distansen är de upplysta om oss och vår tid, de kan se både framåt och bakåt. I den svävande kontakten blandar Jens Peter Karlsson fakta och fiktion om allt från politik till fysiska lagar. Han använder begrepp och kunskaper som skolorna behandlar i de aktuella åldrarna. Sagan om hot, osäkerhet, utstötning och angiveri får faktiska fästen, till och med elevernas mobiler har en aktiv roll.
Texten är fullspäckad och mastig, skådespelarna har ingen svängradie för gestaltning. För mig framstår Mörkrädd som alltför angelägen, men nappar eleverna finns det material för diskussion.
