Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En roman i spiralform

Den isolerade vetenskapsmannen möter en själsfrände i ”persiskan” som lyssnar och förstår. En ond cirkel bryts men bara för berättarens del.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Roman
Thomas Bernhard
Ja
Övers: Jan Erik Bornlid
Bokförlaget Tranan


En vetenskapsman lever sedan lång tid tillbakadraget i ett gammalt hus på den österrikiska landsbygden. Han har valt ensamheten för att kunna koncentrera sig på arbetet – forskning kring antikroppar – men istället hamnar han i en nedåt­gående spiral av isolering, arbets­oförmåga och depression där han inte längre förmår utvinna någon mening ens ur sina två säkraste glädjekällor - Schumanns musik och Schopenhauers Världen som vilja och föreställning. Till sist tar han sin tillflykt till vännen Moritz, byns fastighetsmäklare, och formligen briserar i ett försök att formulera sitt själsliga bottenläge, men han avbryts av att ytterligare två personer kommer in i rummet, den schweiziske arkitekt som nyligen köpt byns blötaste och mest hopplösa tomt och hans livskamrat som genomgående kallas ”persiskan”.
Så börjar Thomas Bernhards roman Ja från 1978 och till denna början återkommer den med jämna mellanrum.

Sammanbrott


Romanen är en spiral som vrider sig kring sig själv, också rent språkligt har den spiralform så till vida att man försvinner in bland de långa meningarnas alla inskjutna satser och sedan får försöka nysta sig ut igen. Det sammanbrott man hamnar i är både själsligt och språkligt, men nästan genast kommer det av sig; vips har berättaren avtalat en promenad med persiskan och medan de går genom lärkskogen finner han en själsfrände som lyssnar och förstår. Plötsligt kan han både höra musik och sova igen.

Evig rörelse

Den onda cirkeln har brutits, men bara för berättarens del, för medan han stiger börjar persiskan sjunka och kanske är det denna eviga rörelse i livsenergin inom och mellan människor som är romanens tema.
Något självbiografiskt finns det nog också i denne lungsjuke berättare som lever i en sorts inre exil i ett ruinartat hus på landet, full av avsky inför sitt hemland, men hur Schopenhauer passar in i allt detta är jag inte rätt person att reda ut. En konfunderande och särpräglad text är det i alla händelser.