I en artikel på den här sidan berättade Henning Mankell (23/5) att han – innan läsplattornas tid – brukade riva pärmar av böcker för att minska bagagevikten när han skulle ut och flyga. Vad tyckte böckerna om det? Denna idiotiska fråga dyker upp i mitt huvud när jag läser fransmannen Paul Desalmands roman Mitt liv som bok.
Det rör sig om en livs levande boks memoarer, av allt att döma en manlig volym, född i ett franskt tryckeri 1983. Han vägrar avslöja sin författare och sin titel men talar öppenhjärtigt om känslor inför kollegor (andra böcker), bokhandlare, läsare och bokbranschen i stort. Till viss del handlar det om dödsrädsla – att riskera att bli makulatur i en tid då respeken för det tryckta har minskat.
Det är småroligt och ibland tänkvärt att följa berättarens färd från den första bokhandeln till olika läsare och antikvariat. Ty som bok är han lyckligt lottad. Till skillnad från många kollegor blir han inte bara köpt utan också läst. Hur många böcker får vara med om det!
Dagtid är hyllorna i biblioteken tysta men på nätterna för böckerna lärda samtal med varandra, vilket ger författaren (det vill säga Paul Desalmand) rika möjligheter att foga in kluriga intertextuella allusioner och prov på sin egen beläsenhet. Ibland blir det i mesta eller i alla fall finurligaste laget.
Vid ett tillfälle fäller Virginia Woolf en kort replik. I övrigt rör det sig, egendomligt nog, om rent manliga konversationer. Håller de kvinnliga författarna käften eller existerar de inte alls i de miljöer som beskrivs?
Romanen är rolig som idé och läsvärd i vissa tindrande ögonblick men på det hela taget ganska torr och könlös. Som vore läsning av skönlitteratur enbart en intellektuell syssla. I själva verket är det ju, i bästa fall, en sensuell upplevelse – vilket alla bokälskare vet.
