Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

En personlig vägvisare till glömskans värde

Fredrik Sjöberg skriver om två konstnärer. Det är roligt att läsa ett språk där författarens närvaro märks i varje rad, anser Carl Erland Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Essä

Essä

Ge upp i dag – i morgon kan det vara försent

Albert Bonniers förlag

Läser man gamla nedlagda BLM bakåt genom åren märker man hur många författarskap som upphört, ställts undan, glömts bort; en del av dessa, misstänker jag, är av hög halt och kvalitet.

Och bildkonsten?

Här har vi exempelvis Olof Ågren, född 1874, död 1962. När denne hade sin första separatutställning i Stockholm 1933, och det äntligen efter lång kamp blev succé, lade han av. Bad omvärlden dra åt helvete, gifte sig (olyckligt) och slog sig ner som eländigt fattig småbrukare i Småland. Vresig och inte särskilt människoälskande intill sin död.

Och här har vi Lotte Laserstein (1898-1993), judinna som målade sina märkligaste verk i Berlin under Weimarrepubliken; på flykt undan nazismen kom hon till Sverige 1937. Här ställde hon ut på samma galleri som Olof Ågren, några år senare. Också den utställningen blev mycket lyckad, fast av Aftonbladets nitiske kritiker etiketterades hon noga som en kvinna ”av icke arisk typ”. Sådana var tiderna. Efteråt försörjde hon sig som porträttmålare. Med höjdpunkten – kvalita­tivt och publikt – bakom sig. Långsamt bleknande ut i glömska.

Dessa båda har Fredrik Sjöberg skrivit en essätext om, Ge upp i dag – i morgon kan det vara för sent; det är som vill han spegla sitt eget (påstådda) undvikande, detta att den förra ärelystnaden, frestelsen att stå mitt i spotlighten börjat upphöra, upptäckten att friheten främst består i att få vara i ifred, som önskade han utforska denna sin egna tvehågsna position genom Olof och Lotte. Själv kallar han sig en ”förbipasserande”.

Sådan är också hans text. En resenär i en kringgående rörelse kring två döda, de som så att säga definitivt lyckats hålla sig undan.

Det är en intressant essä; 177 numrerade och nyckfulla stycken, som tätt belägna vägskyltar ut i karg terräng.

Fredrik Sjöberg är omväxlande själv aningen vresig och plötsligt mjukt meditativ, biografiska noteringar tätnar till litterära ögonblicksbilder, reflektioner svävar ut, slutsatser dras. Han är säker, och osäker. Och det är roligt att läsa ett språk där författarens närvaro märks i varje rad.

Det medföljer en serie bilder av några Olof Ågren- och Lotte Lasersteinverk, vilket gör det lätt att förstå varför Sjöberg fascinerats.